Saras liv

Tusen tack till alla som gjorde min dag igår så himla, himla fin! <3



Det bästa som finns är att leka med "Heeeeenke" ;)

Kan vara den godaste tårta jag nånsin gjort!

En av alla mina fina buketter jag fick! :)

Tack igen för allt fint jag fått och för underbart sällskap!

Jag har ätit sen middag som bestod av plättar och mormors hjortronsylt. Ja, nu kanske några reagerade över mormors, hur är det möjligt? Jo, jag har länge haft en påse av mormors egenplockade hjortron i frysen. Ikväll kände jag att nu var det dags att göra sylt av den och njuta av en god måltid och tänka på min älskade lilla mormor. Hon var verkligen världens bästa mormor. Jag tänker ofta på henne. Jag tänker hur hon skulle se ut nu, vad hon skulle tycka om Henrik, vad hon skulle kunna ge mig för råd när jag som mest behöver dem... Jag tänker vad roligt hon och jag skulle ha haft tillsammans nu när jag bor på hennes älskade Djupviken. <3 Jag vet de mesta av svaren på mina frågor för att jag kände henne så bra. Jag är så tacksam att jag ändå fick ha henne under nästan hela min uppväxt. Jag vet att hon skulle älska Henrik och se honom precis så som jag gör, hon skulle se honom genom mina ögon och jag önskar så att hon kunde få göra det! Och att han skulle ha fått den äran att få träffa min älskade, fina, gulliga mormor. Jag har ett minne av henne som jag har tänkt på jättemycket den senaste tiden som är ifrån hennes älskade Kuri. <3 Jag kommer ihåg att jag tänkte "men vars är mormor" och så gick jag och knackade på, på hennes lilla stuga. Där satt hon vid köksbordet och löste korsord och drack kaffe. Jag slog mig ner och vi pratade om lite allt möjligt. Jag kommer ihåg att vi pratade om hur det var för mig i skolan... Jag tror det kan ha varit sista gången hon var i stugan... Min älskade lilla mormor, jag saknar dig så! Jag skulle så mycket vilja prata med dig, prata om allt du har missat, visa dig vårt hus, gå promenader tillsammans, som du så mycket tyckte om <3 Du dog för ung, du hade så mycket kvar i livet som du inte hade hunnit vara med om, så mycket som jag har kvar att göra med dig men som jag aldrig kommer få uppleva med dig. Jag hade velat ha dig vid min sida den dagen jag gifter mig, när vi köpte hus hade jag direkt velat visa dig alla våra planer... Den dagen vi får barn skulle jag vilja du fick hålla och se ditt barnbarnsbarn... Det finns som sagt så himla mycket jag skulle vilja dela med dig...

Av allt jag har lärt mig av dig så är konsten att älska och hjälpa andra människor det största.

Att jag vet hur lätt jag kan tappa mina nära, och hur fort det kan gå, gör att jag är så himla tacksam för de jag har, jag kan aldrig lämna farfar och farmor också för den delen, utan att ha gett honom/henne en kram. Jag önskar så att farfar finns där på mina stora dagar. Men samtidigt så förstår jag ju att han antagligen inte kommer vara där vid alla dessa dagar. Han är gammal och jag menar, innan vi gifter oss kan det ha gått många år. Jag kan ju inte förvänta mig att gubben ska bli över hundra år;) Men ack så roligt det vore! (så länge han får vara pigg också då)

Jag älskar er, alla mina nära och så, så kära <3

Tänk att man kan bli orolig för sina vänner utan att ens vara nära dem, eller egentligen veta om något är fel. Det är jag nu. Men jag ser det som något fint, för tänk hur mycket jag bryr mig om henne! Jag har varit med om det här förr, jag har ingen aning om hur hon mår egentligen. Jag bara undrar hur hon har det och hur hon mår. Bara sådär. Kan inte sluta och tänka (och undra) Jag hoppas hon kan känna det också. <3 (Har givetvis kontaktat personen i fråga också) <3

Detta har jag inte gjort förut när jag känt så här, men det ska jag börja göra oftare. Det lilla kan betyda så mycket. Jag skulle bli så glad om någon berättade för mig så därför vill jag göra det för andra också. <3

Dag 1 -Om mig

(när ni läser detta så är jag och jobbar kväll)

Ja, jag är en relativt vanlig tjej på 23 år. Uppväxt ungefär som "bullerbybarnen", bara lite mindre djur (bara katter i vårt hus, med med grannar som hade både häst, kossor, får hundar och getter! Men inte lika gammelmodigt som i Bullerbyn. Jag växte upp i en liten by, Nystrand, utanför den lilla byn Älvsbyn. Jag hade allt i denna by, utom möjligtvis en liten kiosk och den perfekta badstranden. haha Jag hade mina grannar som bästa vänner, de var alla i samma ålder som mig, plus minus något år. Vi var nästan jämt med varandra. Jag gick skola i en annan liten by, Övre tväråselet, till jag gick ut sexan och började "storbyslivet" om det finns något som kan kallas det. En ny klass, jag gick från min lilla klass på sex personer till, hur många var vi? 27 kanske? Har inget minne av hur många vi var, men stor omställning för mig! Jag trivdes till en början inte alls i klassen eftersom majoriten av den klassen gått tillsammans förut och var till en början ganska kalla mot oss "utomstående". Men efter någon månad så smällte dem och jag fick många nya vänner som jag har än idag! Idag har jag tyvärr inte så bra kontakt med alla Nystrandsbarná! Men med kompisarna från min nya klass desto fler. Högstadiet var till och från ganska jobbigt för mig med mycket prestationsångest i skolan och min kära mormor blev sjuk i cancer. När jag gick i nian så hade vi ett gemensamt teaterprojekt med alla niorna där jag lärde känna min fina vän Karin! (Som inte gick i min klass på högstadiet alltså). På teaterprojektet kom jag på att jag gillade det där med teater, vilket förvånade många eftersom jag utåt sett var ganska blyg och ingen såg väl mig som en teaterapa direkt. Så därför valde jag gymnasieinriktiningen Samhälls med inriktning media/kultur. Vilket betyder att vi gjorde mycket film och ännu mer teater. Under gymnasiet lärde jag känna ytterligare några fina vänner som jag håller kär än idag! Under första året på gymnasiet så dog min mormor och det tog hårt på mig. Jag hade fortfarande kvar ganska hård prestationsångest (vilket jag lever än idag med, detta gör att jag aldrig övervägt att ens plugga vidare, jag tycker inte det är värt att må så dåligt som jag gjorde under den tiden) så gymnasietiden var lite upp och ner för mig. Jag älskade skolan, teatern, mina vänner och skoltiden, men hatade mig själv desto mer. Jag dög aldrig för mig själv. Detta kan ha utvecklats till nånting annat som jag inte skriver här. Men ni som känner mig väl vet ju vad jag menar redan.

Jag tror att den här tiden har format mig lite till den jag är idag. På gymnasiet så valde jag och en annan tjej i klassen för att åka till Thailand och hjälpa 2 skolor som förstörts av tsunamin (och många av elever och lärare dog), som projektarbete. Och under detta projekt hände något med mig. Den här viljan att hjälpa andra. Och det är ju det jag gör idag genom mitt jobb, just att hjälpa andra. Jag jobbar inom äldreomsorgen -hemtjänsten och trivs som fisken i vattnet. Jag älskar att få hjälpa de gamla. Jag tror också att detta har att göra med mormors död och farmors sjukdom. (Alzheimers), det väckte också lusten att vilja göra mer för gamla människor. Jag känner mig så hjälplös för dem, men genom mitt jobb känns det på något sätt som att jag kompenserar för det... Jag vet att det låter konstigt, jag kan ju inte kompensera för det, men det var det bästa ord jag kunde hitta på nu. Med risk för att göra det här inlägget för långt (hade tänkt göra det kort) så måste jag försöka runda av snart.

Sommaren 2006 är en sommar jag aldrig glömmer, den roligaste ever typ! Alla mina vänner vet vad jag menar för alla håller nog med! Men, hösten 2007 är den som förändrade mitt liv till det bästa som någonsin kunde hända. Jag träffade min andre hälft, Henrik! <3 Utan honom hade jag inte alls varit där jag är idag. I veckan, på onsdag för att vara exakt, firar vi vår tre års dag tillsammans.

Iaf, jag jobbar i hemtjänsten, trivs superbra och har världens bästa arbetskamrater, där inräknas också min kära kusin Frida. Kan ju inte bli bättre. Jag gruvar mig dock för när jag lasar in och får fast jobb, för då kanske jag inte får vara i den grupp där jag trivs som bäst. Dessutom hade jag lasat in nu till nyår om jag aldrig varit sjukskriven, bland annat för operationen av knät. Och då hade jag kanske, kanske fått där jag är nu, för det är en som går i pension nu till jul... Vilket känns surt, men det är bara att bita i det sura äpplet, det finns ingenting jag kan ångra nu, för jag var ju tvungen att vara sjukskriven i princip. För att överleva liksom.

4 sept 2009 förlovade vi oss. <3 Han är kärleken i mitt liv, han är han med stort H, han är den jag vill dela mitt liv med, den jag vill skaffa barn tillsammans med, den jag vill åldras ihop med. I April 2010 fick vi flytta in i huset som vi köpt tillsammans där vi renoverar och gör om lite allt eftersom. I Mars och lite in i April gjorde vi vårt livs bästa resa, hittils, tillsammans, 3 veckor i Indien. Det var så underbart så det går inte att beskriva med ord. När jag skriver det måste jag ju också nämna Mexiko resan jag och Karin gjorde tillsammans 2008. GRYMT säger jag bara!

Hur jag är som person? Det kanske ni som läser kan svara på? Men jag älskar att resa, jag älskar Henrik, mina vänner, familj & släkt, jag gillar att åka slalom, det är det jag lever för under den långa, mörka vintern. Jag gillar att motionera rätt. Jag gillar att pyssla, och jag gillar att ta hand om andra, och att hjälpa andra. 
 
Här är jag alltså nu då, i november 2010 och jag mår bra. Jag har världens bästa pojkvän, världens bästa vänner, världens bästa familj och världens bästa släkt! (här måste ju gullefarfar nämnas speciellt också) Så är det bara. Så i slutändan kan väl ingen skatta sig lyckligare än jag?

Jag tänker på dig, farmor <3 Jag älskar dig!

Jag vet att vad som än händer, så finns du alltid med inom mig. Den dagen vi får barn ska jag alltid berätta för dem om dig och hur fin du var <3 Och hur mycket du skulle älska dina barnbarnsbarn. Jag kommer alltid vara ledsen för att du inte skulle kunna vara "med" dem, även om du rent kroppsligt skulle leva så skulle du ju inte vara där. Och jag är ju inte direkt gravid nu och tänker inte bli än på ett tag, så antagligen kanske du inte finns i livet då. Min farmor är egentligen död sedan ett tag tillbaka (känns hemskt att skriva så men det är ju så); farmors kropp är kvar, men inuti är bara alzheimersmonstret.  Du kommer säkert att ta dig igenom detta och jag hoppas hjärtligt på att det ska bli så bra som möjligt för dig, för det är du värd. Jag har bara fina minnen av dig älskade farmor, och det kommer alltid att förbli så. Jag vet det låter som att du ska dö, men det är det ingen som vet och antagligen kommer du inte det nu. Men det blev bara så sentimentalt allting. Det finns så mycket sorg inuti mig, men det går inte att sörja, för det är inte "tillåtet" att sörja när du lever. Men det inte många förstår som inte har varit med om detta, är att du är ju inte kvar. Det är inte min farmor jag ser när jag ser dig, egentligen, för du är inte sådär som jag minns dig. Det är det som gör det lite extra jobbigt. Det är verkligen de anhörigas sjukdom detta och jag kan inte ens föreställa mig hur det är för farfar, för pappa, för faster, när det är så här jobbigt för mig. Jag kommer aldrig glömma den stunden Henrik fick träffa dig. Du var egentligen inte där just då, men jag VET att det där ögonblicket var det min älskade farmor som torkade bort tåren från min kind. Jag är så glad att du fick träffa den kille som jag hoppas jag ska leva mitt liv med, som jag vill ha barn med i framtiden. Jag är glad att jag sa att jag älskar dig, just för jag vet att det var faktiskt min farmor som satt där mitt emot mig just den stunden. Det ögonblicket glömmer jag aldrig! Du kommer alltid vara en förebild för mig. Vi har bestämt att den dagen vi får en dotter (som jag någon gång önskar vi kommer få) så ska hon heta Alva! <3 Och hon ska få veta vilken vacker själ hon fick detta namn ifrån. Älskade, underbara lilla farmor, jag älskar dig!