När My kom till världen

Ja, bättre sent än aldrig. :) Hela sommaren har ju gått! ;) så nu tycker jag faktiskt att ni som läser ska kommentera några ord när jag nu varit så duktig. ;) Så kanske jag blir mer motiverad att skriva något snart igen. :)
 
Lördagen den 30 maj var vi ju på loppis och sedan var jag & Melissa med Sofie och Aylin. Vi åt pizza till middag och hade det så trevligt. När vi skulle åka hem så skrattade jag och sa att visst skulle det vara tjilligt åt Henke om bebis kommer inatt bara för att han är så "dum" att planera in ett "lan" när det ändå är så pass nära.
 
Runt 21:15 publicerade jag ju inlägget på bloggen och då kände jag ingenting. Runt 21:30 låg jag i sängen och då började jag ana värkar. Låg och försökte känna efter om de var återkommande och visst var de det. Henke var upp från dataspelandet och jag sa att det kunde vara värkar på gång. Jag började klocka värkarna i en app och först var de ganska oregelbundna. Jag ringde och förvarnade min mamma men sa de var just oregelbundna också. Jag kollade på Ack Värmland på mobilen men det blev svårt att fokusera. Runt 23 tiden tyckte Henke vi skulle åka in då det började vara 2 minuter mellan. Jag ringde förlossningen som också tyckte vi skulle komma in. Jag tyckte ändå inte det var någon panik (av någon anledning) så när jag ringde hit mamma sa jag "du behöver ju inte stressa". H fixade istället så Totto stannade här med Melissa ifall hon skulle vakna då han inte tyckte vi kunde vänta längre. Tur han hade Thomas här så det löste sig smidigt. Så här såg värkarna ut fram till strax innan vi åkte hemifrån:
 
         Start       Slut      Längd  Intervall
  23:39:45   23:40:22      00:37      02:01
  23:37:43   23:38:18      00:34      02:03
  23:35:40   23:36:12      00:32      02:15
  23:33:24   23:33:54      00:30      02:52
  23:30:31   23:31:22      00:50      02:31
  23:28:00   23:28:23      00:22      03:46
  23:24:14   23:24:50      00:36      03:25
  23:20:49   23:21:33      00:44      04:41
  23:16:08   23:16:47      00:39      03:00
  23:13:08   23:13:37      00:29      03:06
  23:10:01   23:10:43      00:42      04:19
  23:05:42   23:06:12      00:30      02:59
  23:02:42   23:03:09      00:26      04:41
  22:58:00   22:58:42      00:41      05:57
  22:52:03   22:52:43      00:40      07:16
  22:44:46   22:45:18      00:32      01:56
  22:42:49   22:43:08      00:19      01:38
  22:41:10   22:41:36      00:25      01:52
  22:39:18   22:39:34      00:15      01:18
  22:37:59   22:38:37      00:37      04:53
  22:33:06   22:33:37      00:30      02:32
  22:30:33   22:30:57      00:23      02:47
  22:27:46   22:28:19      00:33      02:33
  22:25:12   22:25:54      00:41      06:25
  22:18:47   22:19:30      00:43      08:21
  22:10:25   22:10:59      00:33      02:34
  22:07:51   22:08:28      00:36      08:13
  21:59:37   22:00:15      00:37      03:00
  21:56:36   21:56:57      00:20      07:25
  21:49:11   21:49:54      00:43          -
 
Och i bilen såg det ut så här:
 
Start       Slut      Längd  Intervall
  00:38:27   00:38:58      00:30      02:07
  00:36:19   00:37:02      00:42      04:26
  00:31:52   00:32:35      00:42      05:48
  00:26:04   00:26:41      00:36      03:11
  00:22:53   00:23:28      00:35      03:11
  00:19:41   00:20:16      00:34      03:40
  00:16:00   00:16:42      00:41      03:28
  00:12:32   00:13:19      00:47          -
 
Värkarna började alltså bli med större avstånd då vi åkte iväg så jag tänkte ju att vi skulle bli hemskickade igen... Däremot var de desto kraftigare.
 
Vi kommer in till förlossningen vid 01 tiden och får komma in i samma rum som vi hade med Melissa och möts av en jättegullig barnmorska. Hon hade jobbat med min mvc barnmorska förr berättade hon ganska direkt när hon såg att jag var inskriven på den hälsocentralen. Vi kan kalla henne för M. Hon kopplar direkt in mig på CTG:n och kollar även hur öppen jag är. Jag är då öppen 2-3 cm. Jag minns att jag tänkte att "shit, när vi kom in med melissa var jag bara öppen 1 cm och 1.5 dygn senare var jag öppen 3cm". Så tänkte lite att här går det undan.
 
En timme senare kommer hon in och säger att jag har väldigt kraftiga värkar men ibland går det ganska länge mellan dem. Jag är då öppen 4 cm. Hon frågar hur jag ställer mig till bedövning och vi kommer fram till att vi kör på epidural. Jag går upp på toa några gånger och sista gången så får jag svinont i ryggen när jag ska sätta mig i sängen igen. Och det gör ont hela, hela tiden. Släpper aldrig. Och jag kan inte ens lägga mig i sängen själv. Så M och Henke hjälper mig ner i sängen och jag ligger på sidan för det gör så ont i ryggen att jag inte vill ligga på den. M berättar att det kan bli så när man öppnar sig jättejättesnabbt. Vi får vänta ett tag på läkaren som skulle sätta epiduralen men hon kommer och sätter den utan problem. M går ut ett tag och jag minns att jag under den tiden sa till Henke att jag tror fan krystvärkarna börjar komma nu för det gör svinont nertill och trycker som fasen. M kommer in igen och hon kollar hur öppen jag är och då (40 minuter senare)  hade jag öppnats till fullt. Så det förklarade min onda rygg. Och jag undrade lite om jag nu skulle spricka "like hell" när jag öppnats så snabbt. Men hon förklarade att det har ingenting med saken att göra...
 
M frågar om epiduralen börjar värka men jag förklarar att visst, det är lugnare i själva magen, men det gör ont som fan ändå nertill. Och ondare och ondare gör det. Hon säger att det gått för snabbt i öppningsskedet så den hann nog inte göra sitt fullt ut.
 
Jag andas lustgas och vid några tillfällen känns det som att jag inte får luft. (Det upplevs visst bara så). Det var pga lustgasen så hon sänkte den och då blev det bättre.
 
Mellan alla värkar så ger Henke mig saft med sugrör (precis som under Melissas förlossning). Jag tyckte även denna gång det var skönt att veta vad som hände. Lustgas, värk, saft, lustgas, värk, saft. Jag drack visst över 3 liter! haha Lustgasen gör mig sjukt törstig. :)
 
Sedan helt plötsligt (upplevde jag det som), så fick jag en krystvärk och jag skriker för allt vad jag har. Hela Sunderbyns sjukhus hörde nog mig. M och Henke försöker lugna mig men jag kan inte hejda mig. (Med Melissa var jag ju hur tyst som helst). Men det har visst också med hur snabbt man öppnar sig (oftast) att göra. Sedan får jag en till krystvärk och mitt i den hör jag att Henke säger att nu är huvudet ute. Och så tog jag i ännu mer och så får vi höra världens finaste skrik. Jag minns att Henke sa "bebisen är ute nu!". 2 krystvärkar som var kraftigare än kraftigast. Ganska precis 6 h efter första aningen av en värk.
 
Hon kom upp på bröstet mitt och tårarna sprutade för mig. Navelsträngen var jättekort. Knappt hon nådde upp till min bröstkorg. Henke klippte den och konstaterade också att det kändes som att klippa i en vattenslang (som jag så fint uttryckte det vid Melissas födsel). ;)
 
Jag tänkte att nu har jag väl spruckit hur mycket som helst. Och döm om min förvåning när jag hör orden "inga bristningar". Amazing tänkte jag!
 
Sedan var det den där moderkakan som skulle ut. Med Melissa kom den ut av sig självt. Det gjorde den inte nu. Herregud vad de fick trycka och dra. Jag fick andas lustgas medans. Men till slut kom den ut. Jag tog faktiskt modet till mig att ägna ett ögonkast på den. "Usch så äckligt" var mina ord. :P Sedan fick M trycka och trycka en hel del till för att få ut blod.
 
När jag skulle få gå och duscha så lät hon "kanylen" (jag vet inte ordet på den) vara kvar ifall jag skulle börja blöda för mycket. Så hon var visst rädd för det. Men det behövdes inte.
 
Vi gissade vad hon vägde och hur lång hon skulle vara och sedan duschade jag. När jag kom tillbaka så visade det sig att jag var närmast och gissade rätt på centimetern. :) Sedan fick vi in den omtalade "firar" brickan och vi fick vara i rummet länge. Den lilla krabaten låg länge och ammade.
 
Det visar sig sedan att blodsockret var precis på gränsvärdet för lillan så vi fick ett rum på BB så läkaren skulle få kolla närmare på det. Hon fick därför lite tillägg som M ger henne. 10 ml.
 
Det var skönt att få ett rum och få vila oss lite. Men blodsockret var okej och vi fick åka hem vid 17 tiden.
 
I bilen hem pratar vi om vilket namn som känns mest rätt. Det stod mellan Alice och My. Men vi kom fram till att det är en My. Vi ville ha ett namn att kunna säga till Melissa när vi kom hem.
 
Melissa hade utbrustit när hon vaknade på morgonkvisten och såg mormor "är bebisen ute nu?!?" med världens mest förväntansfulla röst. Himla gullunge! <3
 
Vi filmade första mötet mellan systrarna och den är så fin! :)
 
 
Tiden direkt efteråt hemma kändes så mycket lugnare än första tiden hemma med Melissa. Och bara det att jag inte sprack något var en stod skillnad. Jag kände mig så fräsch i kroppen. Jag hade mer eftervärkar men de gav med sig efter tre, fyra dagar ungefär.
 
Är så lyckliga att vi än en gång fått känna denna enorma kärlek som det innebär att få älska ännu ett kärleksbarn. <3
 
 
 

Melissas förlossningsberättelse del 2

Jag tänkte att jag skulle vara gravid för evigt...

Henrik ringde in till förlossningen, runt 22 tiden för att säga detta och att “nånting måste vi ju göra”, och de tyckte dem också så vi fick komma in. Med facit i hand hade jag feber. På vägen in så blev värkarna starkare och även tätare. När vi kom in så var jag dock bara 2 cm öppen och hade ganska täta, jämna värkar. Det beslutades att vi skulle få sova där och få sovdos igen… Jag tog medicinen men värkarna blev bara kraftigare och kraftigare. Vi tryckte på klockan och vi fick komma in i förlossningsrummet “här ska det födas barn” sa barnmorskan. Hon tog hål på hinnan så att vattnet skulle gå 01.00 den 31 Juli. Sedan började dock värkarna minska. (Pga sovdosen jag tagit). Så då fick jag värkstimulerande dropp. Det fungerade bra, de blev tätare och tätare. Jag använde lustgas genom värkarna och det tycker jag också fungerade bra. Det kändes som att tiden gick snabbt och att värkarna gick att hantera betydligt bättre med lustgasen. 

Mellan värkarna gav H mig alltid ett glas (med sugrör) med saft i. Jag blev så sjukt torr i munnen av lustgasen. Jag kommer ihåg att det kändes skönt att allt gick som på räls. haha Att vi fick in en slags rutin mitt i det hela. Han satt vid min vänstra sida hela tiden på en pall utan ryggstöd. Han hade så ont i ryggen men vågade ju inte klaga. haha  ;) Det var ju inte så att lustgasen tog bort värkarna (men det hade jag inte trott heller), och jag tycker aldrig jag blev speciellt "full", men Henke kan tycka jag var det vissa stunder. haha Men det var skönt att ha den och som sagt så blev det som en slags rutin. :)

När dom skulle sätta fast elektroden på hennes huvud för att kunna mäta hjärtslagen så fick dom inte fast den för hon rörde sig så mycket. Envis redan då. ;) Då kom en läkare som till slut fick fast den. Och jag kommer ihåg att det gjore betydligt ondare än allt annat jag hade känt tills dess. Alltså just när dem skulle sätta fast den där jäkla elektroden.

De tog tempen på mig och det visade sig som sagt att jag hade feber.

Efter ett tag så bad Henke att jag skulle få epiduralbedövning. Vi hade inte skrivit något förlossningsbrev utan Henrik och jag hade pratat om hur vi ville ha det och han fick föra min talan. Vi fick vänta ett bra tag på läkaren som skulle göra det, då det hänt en olycka som han behövdes på i första hand. Men till slut fick jag den och den träffade rätt på en gång och hjälpte något enormt! Ångrar inte att jag tog den. Hade nog aldrig orkat (eller det är klart man orkar om man inte har något val), men efter så många timmar så var kroppen rätt slut. Och jag tänkte aldrig någonsin att jag inte skulle ta den. Har alltid tänkt att jag ska ta emot all hjälp jag kan få, att jag inte ska ha mer ont än vad jag faktiskt behöver. Jag tycker den fungerade jättebra! Men jag fick ganska tätt efter krystvärkar så jag hann aldrig ha det "sådär icke ont" som jag har hört en del kan ha. Vissa som kan sova då till och med! :P

Barnmorskan bad först Henke känna efter på bebisens huvud. Men Henke sa bestämt Nej. Sedan frågade hon mig och jag sa också att jag inte ville det. Men hon sa bara "Jo känn här nu" och så tog hon tag i min hand. haha Hon tyckte det var så fantastiskt att hon hade så mycket hår. Vad jag tyckte? Det kändes rätt skumt att känna bebisen hår där och då... haha Men det hon var ute efter fungerade. Jag fick lite extra energi!

När jag väl förstod att jag hade krystvärkar så gick det snabbt. Jag trodde jag höll på att skita på mig. ;) Krystvärkarna var inte lika jobbiga som jag tänkt mig. Det var ju bara skönt att få ta i allt vad jag kunde. BM sa att max 3 krystvärkar till vid ett tillfälle och bebisen är ute. Men det behövdes bara en till. Hon sa det nog mest för att jag skulle känna att det var nära så jag kunde få mer kraft att trycka ännu mer. Tio minuter krystvärkar och sedan kändes det liksom "plopp" och så var lilla Melissa på 3540 gr och 50 cm lång ute i världen och lyckan var total! <3

Henke vågade inte klippa navelsträngen men jag cool som jag är sa "Får jag saxen så kan jag klippa". haha Så nu vågar Henke klippa om vi får lyckan och äran att få bli föräldrar en gång till... ;) BM sa även halv på skämt "Jaha, blir det nå fler barn" Jag bara: "jajemän, 2 till". haha Hon sa att de flesta brukar säga nej direkt efter. :P

Hon var så härlig vår BM men väldigt speciell. Man måste nog ta henne på rätt sätt. Jag ojjade mig ju aldrig direkt eller beklagade mig. Utan jag tror det var då de hade problem med elektroden som jag typ "stönade" nåt ontliknande ljud, för det gjorde ju ont. Hon bara "nä, det DÄR gör INTE ont". Men egentligen vet vi hon menade på ett peppande sätt, att hon försökte lugna på sitt konstiga sätt. Men hade det varit fel person så hade man ju kunnat bett henne dra åt skogen. haha 

En så häftig upplevelse och ingenting jag är rädd för att göra om. Det var ju så sjukt häfigt! Kan förstå att folk skaffar 12 barn! ;) (Även om vi inte nu tänker skaffa så många) ;)

Haha Hade ingen tid eller tanke på hur håret såg ut iaf! ;)
 
Vi blev komplett som familj och kände/känner oss lyckligast i världen. <3 Den där känslan när vi fick upp henne på bröstet efter så många timmars aktivt (tror det blev ca 34-38 h) värkarbete var obeskrivlig.  Jag minns att vi tittade på varandra och jag minns hur lycklig jag blev av bara blicken som jag såg Henke gav vår nyfödda älskade lilla barn. Och tårarna jag såg skymta i hans ögon. Lyckan var total och jag minns att jag kände mig så glädjefull och rörd. Detta är ju det finaste vi varit med om! <3
 

Vi fick en rätt tuff start på det hela. Men lite mer om det kommer i del 3! (Vet inte om det hör hemma här men jag har skrivit på det sidan efteråt i min egen berättelse så jag gör nog så här också). Har även lite roliga minnen från den första tiden på bb/56:an som finns nedskrivet på en annan sida i min egen berättelse. Men det kommer i del 3. Så håll till godo!

 

 


Melissas förlossningsberättelse del 1

Efter middagen den 28:e Juli började känna något i magen som jag tänkte kanske kunde vara lite svaga värkar men jag tänkte inte mer på det. Vi var i stugan och vi plockade hjortron under dagen och körde fyrhjuling och fiskade även. Mycket på gång alltså. När vi satt ute vid eldstaden vid middagen och efter middagen så kände jag något pyttelite som jag tänkte kunde ev vara något tecken... Det komiska var att dagen innan så var vi i Henke & Lollos stuga och vi var ute på sjön och fiskade. LÄNGE! Jag var så rastlös och karlarna ville inte hem. Till slut sa jag "snart ljuger jag å säger jag har fått värkar". haha Tänk om jag ens kunnat ana att det skulle starta redan dagen efteråt. :)

                      Detta var den 26:e juli... Här anade jag ingenting vad som väntade. :) 
 
 
Fyrhjulingsutflykt den 28:e några timmar innan det satte igång.
 
Henke vid eldstaden <3
 
 Ute på sjön!
 
På kvällen satt vi i soffan och mös och kollade på tv tillsammans med blivande mormor och morfar. Vi gick och lade oss vid tio, elva tiden och jag somnade men vaknade halv två av att jag hade värkar ganska jämnt. Men jag visste inte säkert om det var värkar jag kände eller ej. Jag gick ut och pinkade några gånger och var lite dålig i magen men jag kunde inte somna om.

Jag låg och vände och vred på mig till halv fyra då jag väckte Henrik och sa att jag trodde jag hade värkar och det var ändå fyra, fem minuter mellan dem bara. Så vi bestämde oss för att i alla fall köra hemåt och att ringa Sunderbyn och kolla läget efter vägen. Vi väckte blivande mormorn för att säga att vi åkte hemåt. Efter vägen klockade vi värkarna och ringde in till Sunderbyn som tyckte vi kunde komma in för att kolla läget. Väl där så kollade dem hur öppen jag var och jag var bara öppen en cm och runt 3-4 min mellan värkarna. Men hon tyckte inte de var så kraftiga så vi fick med oss hem en insomningstablett, bricanyl tablett och panodil så jag skulle få sova. Och det funkade. Jag sov några timmar och när jag vaknade hade jag inga värkar.

 

Då var det alltså söndag den 29:e Juli. Då passade vi på att städa lite grann, och jag tvättade lite tvätt. (!!) Sedan såg vi film och myste tillsammans och köpte hem pizza som vi åt. Vid fyra tiden började jag känna av värkarna igen men det var ganska långt mellan dem. Vi gick och lade oss och jag somnade och sov ganska bra fram till runt fyra tiden på morgonen.

           Haha Galen mellan värkarna hemma! Kolla påsarna under ögonen!! haha Den bilden bjuder jag på! ;)

Nu var det alltså måndag, tidig morgon den 30:e Juli. Då kunde jag inte sova mer och vi gick upp och tänkte åka in till förlossningen igen. Då var klockan runt 04:00. Men då satte vi oss i soffan och klockade värkarna och då började de klinga av lite. Så till slut gick vi och lade oss igen och jag somnade om efter många om och men...

 

När jag vaknade var det runt tio-femton minuter eller något mer mellan värkarna. Men det kändes ganska lugnt i magen. Jag tyckte bebisen rörde sig mindre. Jag började bli lite orolig så jag ringde till förlossningen bara för att jag tänkte att “tänk om vattnet gick imorse där på toan då jag skulle pinka och jag tyckte det kom så mycket”. Men på förlossningen trodde dem inte fallet var så. Och så var det inte heller med facit i hand. Henke ringde även till cederkliniken för att få prata med barnmorskan om hon kanske kunde kolla hur öppen jag var. Men hon var upptagen och hon som han fick prata med sa “kan hon ringa upp imorgon”, Henke bara “eh nääe, alltså vi tror att kanske vattnet gått å tjejen har värkar så hon måste ringa upp så fort som möjligt”. Men detta telefonsamtal dröjde. Men vi var även på stan för att fördriva tiden, på classes och datorfixarna, och åkte förbi Peppe för Henke skulle hjälpa honom med lite datagrejer. Sedan skulle Peppe köpa en ipad i Luleå på Elgiganten så vi åkte i vår bil dit med honom. Ni kan ju tänka er blickarna på Elgiganten då jag fick stanna till och luta mig lite mot Henke och andas genom värkarna. Haha I efterhand så fattar jag inte hur jag orkade. Men jag ville bara få tiden att gå och tyckte vi lika gärna kunde slå följe med Peppe. ;) På något sätt så var det skönt att ha något att göra, för tiden gick snabbare. 

 

På hemvägen började det bli tätare mellan värkarna igen. Vi stannade utanför “Sunes” efter att ha släppt av Peppe för att Henke skulle köpa sig ett “litet lyx”. Och i bilen då vi släppte av Peppe så ringde barnmorskan. Hon lugnade mig något och sa att även om det är 15 minuter mellan värkarna så kan man åka in till förlossningen. De är ju där för vår skull. Man ska inte känna sig som att man åker dit i onödan (om det nu blir så) tyckte hon. Vi åkte hem och åt. Henke sin hamburgare och jag kyckling, ris och currysås. Sedan tog jag mig ett bad, men jag tyckte inte det hjälpte. Något lättare att slappna av men värkarna gjorde ju lika ont. De började bli nästan dubbelt så starka som de andra värkarna jag hade. Efter badet tänkte vi se film men jag hade så ont så det gick inte. Jag försökte lägga mig och sova men det gick inte heller och värkarna gjorde ondare och ondare. Till slut började jag gråta av både smärta och frustration. Skulle aldrig bebis komma?