Saras liv

 

Nyårsafton kände jag faktiskt den första "riktiga" sparken i magen.. Ev kan jag ha känt något den 26:e dec när Anna och Sara var här och vi satt och snackade just om detta att jag inte känt något. Men jag tror det var något annat jag kände just då. Med tanke på hur lite det fortfarande känns, fast det gått några veckor sedan dess nu.

 

Vi har ju varit på ultraljud och moderkakan låg i framvägg och ligger även för utgången så vi ska på ultraljud i v.32 igen för att se så den flyttat sig (som den oftast gjort). Så det blir kul att få se pyret en gång till. :) Men det förklarar också varför jag känner mindre än med Melissa. I denna vecka med Melissa kunde Henke se första sparken. :)

 

I förra veckan har vi faktiskt köpt de första plaggen till lillgrodan. Vi lär ju inte behöva köpa så mycket då vi har kvar nästan allt från Melissa. :) Men lite nytt vill man ju faktiskt ha. :)

 

Jag hoppas att jag ska ta in graviditeten bättre nu när det börjar kännas lite. Det känns i alla fall lite som att jag vågar tro att detta ska gå vägen. 

 

För en tid sedan kunde även Henke känna första sparken. Jag låg i soffan och gjorde ingenting och han var nere och spelade dator. Så sparkades det rätt mkt så jag skickade ett sms till honom. Så hör jag hur han kommer RUSANDES upp för att känna. Så söt! Och han tycktes känna en liten kick i handen på honom. Det känns inte alls som med Melissa. Jag kommer ihåg att jag kände "fjärilar" i magen innan jag kände sparkar... Nu kände jag ju bara "sparkar" på en gång. :) 

 

Jag har tänkt allt mer på sista tiden på en grej... Ett liv släcktes och ett liv tändes strax efter. Det känns fint att tänka så. Farmor var så himla barnkär och jag vill tro att hon är med oss och skyddar detta lilla barn. Och när jag tänker så... Så är det ju klart det kommer gå vägen, eller hur? Jag kommer ihåg på begravningen... Då såg jag upp mot fönstret och tittade rakt fram mot kistan och tänkte den tanken. Tänk om hon skulle ha fått vara med att verkligen se och uppleva att vara gammelfarmor och jag tänkte hur mycket vi önskade att vi snart skulle få bli gravida. Hon skulle verkligen ha älskat gammelfarmorlivet. <3

 

Nu håller jag även på att fixa inför graviditetspenningansökan. Bäst att göra det innan resan så jag inte glömmer bort/skjuter det på framtiden. Tacksam jag har kvar det jag skrev förra gången. Har bara ändrat så det är mer aktuellt där jag jobbar just nu.

 

Annars så har magen börjat växa och ta fart nu. Den var betydligt mindre än med Melissa innan. Och den har en rundare form nu också. Nu är den nog ungefär lika "stor" bara rundare och mindre kantig. Ska bli kul när vi börjar mäta sf måttet hos BM. :)

 

 

Ja, nu väntar vi barn igen. Ett litet och efterlängtat syskon till Melissa. Nu är det officiellt att vi förhoppningsvis blir föräldrar igen i början på Juni och Melissa blir storasyster. (Fast inte enligt hon själv för "jag heter faktiskt Melissa". Sötnosen! <3

 

Men vi tar en dag i taget och har väl inte riktigt låtit oss njuta och hoppas för mycket. Denna graviditet började inte så lätt den heller. Jag började blöda i vecka 7. Och vi tänkte båda två att det var ett missfall till... Vi fick komma på ultraljud och där tyckte hon det såg bra ut, men att barnmorskan såg "nånting annat också". "Jag säger inte att det är två men..."

 

Fick komma tillbaka en vecka senare och då kunde hon se att allt såg normalt ut och vi fick se ett hjärta slå. <3 Men "det där andra", som kanske och förmodligen var en till hinnsäck, hade krymt, så jag kunde komma att blöda lite till sa hon, vilket jag gjorde, men inte överdrivet mycket. Det kan alltså rätt troligt ha varit tvillingar... Lite chockartat i början men lite coolt känns det också så här i efterhand. Vi som inte ens har tvillingar i släkten på min sida. (det kan ju inte ärvas via partnern) Har faktiskt googlat lite om det där och så här står det: "På din pappas sida har det bara inverkan om din farmor har ”tvilling genen” och har fört över det till din pappa som i sin tur fört över den till dig. Din partner kan inte påverka dina chanser att bli gravid med tvillingar – spermierna kan inte få dina ägg att dela sig eller få dig att släppa flera ägg vid ägglossningen. Så det hjälper inte att din partner har tvillingar i släkten." En liten avstickare dock. haha

I vecka 10 fick vi i alla fall komma på ett extra ultraljud som vår gulliga barnmorska fixade, bara för att lugna oss, och för att vi ska kunna ta in detta... Då syntes det ett litet foster som låg och sprattlade. Det kändes skönt. <3  

 

Ändå är det svårt att ta in och att verkligen glädjas i detta, för det känns som att graviditeten ska ryckas ifrån oss igen. Men jag hoppas det känns bättre och bättre ju mer magen börjar växa och sådär... Och nu börjar det synas lite smått minsann. 

 

Hur har jag mått då och mår? Jag har varit hemskt trött och haft/har lågt järnvärde, sedan den långa blödningen (förra missfallet), och så även nu... Och så mår jag rätt konstant illa, speciellt vid måltider. Men inte så jag kräks tack och lov. Jag tackar och bockar för illlamåendet, för då blir jag ändå påmind om att jag faktiskt kanske är gravid... Illamåendet har blivit något bättre dock, men inte så jättemycket. Men förhoppningsvis avtar det mer och mer nu. Men järnvärdet är fortfarande lågt och så även mitt blodtryck. Har inte alls mått bra nu senaste veckan. Och jag känner mig rätt låg. Barnmorskan sa att det är jättevanligt då man har lågt järnvärde, så det kändes lugnande iaf. :)

 

Tiden efter missfallet och före vi blev gravid var ganska påfrestande psykiskt. Jag var så rädd att jag inte skulle kunna bli gravid igen (att det blivit något allvarligt fel i och med missfallet). Samtidigt som jag så gärna ville bli gravid snabbt igen.. Men med facit i hand var det nog "bra" att det tog lite tid, så vi hann bearbeta missfallet. För det är inte så bara... Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur jobbigt det faktiskt kan vara... Men vi blir alla starkare av våra motgångar, så är det ju! Tack till alla som funnits och finns för oss, som lyssnat och visat att ni bryr er. Det har verkligen känts bra och det har värmt så i hjärtat. <3 Vilka fantastiska vänner vi har. Och vilken värme vi fått nu då vi berättat att vi äntligen, förhoppningsvis, ska bli föräldrar igen. All kärlek! <3 

 

Vi har gått in i vecka 14 denna vecka och rutinultraljudet är bokat. Hoppas så att vi verkligen kan börja njuta och ta in graviditeten efter det. Tänk att att det lilla pyret i magen är så älskad redan nu, det är helt fantastiskt att få vara gravid igen, trots allt, och det är ingenting jag eller vi tagit förgivet. Jag älskar att vara gravid, trots att jag mår rätt kasst just nu. :)

 

Nu håller vi tummarna att det ska gå hela vägen denna gång. <3 Kram!