Saras liv

Det var en speciell dag den dagen, det var Filippas 20:e födelsedag. Men för henne var den dagen precis som alla andra. Hon hade aldrig tyckt det var något speciellt med att fylla år. Hon tyckte snarare tvärtom. Ett år närmare döden. Hon hade vetat om hennes sjukdom sedan hennes 13:e födelsedag. Det fanns ingenting man kunde göra åt sjukdomen, utan det fanns bara en utväg och den utvägen var döden. Det var ingen vanlig sjukdom. Läkaren hade aldrig varit med om något liknande och Filippa brydde sig aldrig om att fara dit igen. Egentligen behövde hon inte fara dit mer heller, eftersom det var en blodsjukdom hon hade och det fanns ingen som helst medicin som kunde lindra smärtan eller någonting. Läkarna ville att hon skulle leva sitt liv som förut utan att något skulle hindra henne. Hur skulle hon kunna det? Hon var 13 år och hade fått veta att hon skulle dö och så kommer en läkare och säger att hon ska leva som förut? Nej, hon hade fått veta det hon behövde. Hon återvände aldrig till sjukhuset, för hon var väldigt rädd för att mista sitt liv. Så fort hon såg ett sjukhus så började hon skaka. Hon var livrädd. Hennes tankar kretsade ofta vid döden, men hon stärkte sig i hennes kristna tro.

Filippas mamma fanns alltid vid hennes sida, men de hade inte så jätte bra kontakt med varandra. Filippa ville mest vara för sig själv och det accepterade hennes mamma.

Den här födelsedagen var som sagt ingen vanlig födelsedag utan det skedde en helomvändning i Filippas liv. Hennes mamma kom in på rummet när hon satt där i fosterställning. Hon skulle fara bort och Filippa var tvungen att klara sig helt själv under den helgen. Hon pussade henne på kinden innan hon for och grattade henne innerligt och fick en present som hennes mamma hade gjort helt själv. Det var en keramik tavla som föreställde en ängel. Filippa blev väldigt rörd, hon hade alltid varit svag för änglar. Men så åte hennes mamma och hon kunde bara höra sina egna andetag i den stora villan. Fåglarna kvittrade utanför fönstret och hon kunde skymta solen utanför fönstret. Hon började tänka på livet när hon såg solen. Hennes innehållslösa liv som skulle bli alltför kort.

Filippa hade varken någon pappa eller några syskon. Hon hade växt upp tillsammans med hennes mamma och pappan hade hon aldrig haft någon kontakt med. Hon hade aldrig tänkt på det förut. Men den här dagen började hon tänka på hennes pappa så fort hennes mamma hade lämnat henne. Hon längtade efter hennes pappa, fast egentligen var det nog kärleken till en man hon längtade efter, men det var det som gjorde att hon längtade efter hennes pappa. Hon försökte börja en liten klagosång, men hon kunde inte erinra sig orden. Sedan upptäckte hon ett ljud som var högre än alla andra ljud. Hon hörde sig själv skrika.

Hon bestämde sig för att göra något som hon aldrig förr hade gjort, nämligen att gå ut. Hon brukade aldrig ens gå utanför dörren. Hon var mycket svag i kroppen vid det här laget och hon gick mycket sakta. När hon kom utanför dörren upptäckte hon aldrig att det var blött på bron. Det var frosten som hade kommit för första gången. Hon halkade och det blev alldeles svart för hennes ögon. När hon sedan tittar upp ser hon in i ett par rådjursmilda ögon som tillhör en mörkhårig man i 25 års åldern. Det sa bara klick så var hon förälskad. Det här som hon hade längtat så mycket efter. Men plötsligt så var det inte lika intressant. Hon förstod att budskapet som följt med det där fallet inte varit det rätta. Hon förstod nu att det som skulle göra så hon skulle överleva döden var att klara sig själv. Men Alex, som mannen hette, var ett stöd för henne. Alex gjorde hennes vardag ljusare. Han var en sann vän, en sådan vän som hon aldrig hade haft.

Alex i sin tur visste ingenting... Han var så förälskad i henne men det enda hon ville med honom var att ha en bra vän. Alex blev jätte besviken och var inte längre densamma längre. Filippa tillförlitade sig inte till honom längre utan istället tillförlitade hon sig till döden. Men Alex och hon var ändå vänner. Det var han som hade en bidragande faktor till att hon inte längre var rädd för att dö. Det hade skett en helomvändning i hennes liv som gjorde att hon var inte längre rädd för att dö! Alex gjorde hennes vardag så mycket ljusare, hon hade fått den vän som hon aldrig hade haft.

Dagarna gick och allt flöt på så mycket lättare än förut. Men sjukdomen tog över allt mer. Dagarna blev till veckor, men för Filippa kändes det som att dagarna blev till år. Hon hade så fruktansvärt ont och hon kunde inte umgås med Alex längre. Hon hade allt för ont och hon levde i en mardröm. Hon räknade dagarna i hopp om att dö. Det var jätte märkligt. Hennes största mardröm förut hade nu blivit hennes största dröm. Hon drömde om att få dö. Hon drömde att få dö en stillsam död utan några andra människor närvarande. Hon visste nu att det kommer ett liv efter döden också. Hennes starka tro på döden var tydlig. Ett liv utan plåga och smärta. Till det landet ville hon komma, det landet var himmelen.

Efter tre månader kom hon till ett stadium då kroppen inte fungerade längre. Filippa förstod att det var den stora dagen med stort d. Plötsligt kände hon ingen smärta längre och hon såg det omtalade ljuset i tunneln. All smärta var borta och hon kände en inre frid. Nu behövde hon inte lida längre och hon hade fått sin dröm uppfylld.

Äntligen hade Filippa fått frid.

Vad gör man med tiden när den bara går och går? Det är svårt att svara på när man ser den rinna som sanden i ett timglas som sakta men säkert försvinner ner i den försvunna tiden.

Det är svårt att bara se tiden rinna förbi ur ögonvrån när man vet vad som väntar runt hörnet. Tiden som går kommer aldrig någonsin igen. Det är dagarna som går som är livet.