Mardrömsnatten

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva efter mardrömsnatten from hell. (Natten till i söndags)  Och jag vet inte hur mycket jag vill dela med mig av här... Samtidigt som jag kan tycka det pratas för lite om det. (Jag förstår dock alla som väljer att inte prata om det), men jag tänker att det är bra för då kanske många fler förstår varför jag inte är mig riktigt lik just nu...
 
Vi har alltså fått missfall. En så kallad "Missed abortion". Fostret var dött sedan vecka 7, men jag började blöda först i vecka 12. Men jag fattade direkt vad det handlade om, då jag inte känt mig särskilt gravid sista tiden. Det kom inte ut av sig själv så jag fick tabletter som jag skulle ta (lördagen), för att det skulle hjälpa kroppen att stöta ut allting. Och det var inte att leka med.
 
Jag har inga ord som beskriver hur dåligt jag mådde och så dåligt har jag nog aldrig mått i hela mitt liv. Först smärtan i flera dagar innan (typ kraftig mensvärk i ryggen hade jag) och så mardrömsnatten på det. Jag trodde flera gånger jag skulle tuppa av och vi ringde och rådfrågade med gynjouren och ringde även hit min mamma mitt i natten då såklart Melissa vaknade av all uppståndelse och blev orolig...
 
Även nu efteråt är jag mig inte lik. Söndagen var jag helt sängliggandes. Jag blev sjukskriven hela denna veckan ut. Det behövdes/behövs kan jag konstatera. Först tänkte jag att jag nog kunde gå tillbaka till jobbet i tisdags... Men jag känner att huvudet hänger inte riktigt med fortfarande. Men det blir bättre för varje dag och det är det viktigaste. Jag har idag kunde gå en liten promenad. Det är framsteg och det var så skönt att kunna vistas ute. Förut har jag fått blodtrycksfall så fort jag ansträngt mig. Innan jag tog pillrena funkade jag ändå. Då kunde jag gå. Men det blev antagligen så då jag förlorade så mycket blod (och vätska) på så kort tid efter pillret som jag blev så påverkad i kroppen.
 
Fast man (vi iaf) ställer in sig på att detta kan faktiskt hända, och att det är jättevanligt att det händer, så är det klart det ändå kommer som en chock. Det är först efter att all smärta försvann som jag har kunnat börja bearbeta det mer psykiskt. Jag kan resonera klokt, och tänker att det här hände för att det var något fel på fostret. Och kroppen stöter bort det som inte är friskt typ... Och jag tror absolut att vi kommer att bli gravida igen, men ändå känns det. Det är klart. Vid en nästa graviditet får vi iaf komma in på ett tidigt ultraljud ifall vi är oroliga, och det känns som en lättnad att veta. Sedan får vi se när det blir, om det blir. För det är ingenting vi tar för givet, även om vi tror och hoppas att det kommer att bli så. <3
 
Sedan vill vi tacka för allt stöd som vi fått av fina vänner och familjerna. Det betyder mycket! <3 Jag uppskattar verkligen att ni visat att ni bryr er och frågat hur jag/vi har mått. Älskar er!  Kram!
 
 

Kommentarer
Postat av: Anonym

Klart lilla gumman att vi ställer upp när som helst på dygnet det hoppas jag att du vet kan göra i fortsättningen också .Jätte bra skrivet .

Svar: <3
Sara

2014-06-04 @ 17:49:06
Postat av: Erika

Förstår att det måste vara otroligt tufft att vara med om ett missfall och som du skriver både fysiskt och psykiskt.. Jag tycker det är otroligt starkt av dig/er att ni vill dela med er. Skickar massor av kramar till er! <3

Svar: tack fina du! <3
Sara

2014-06-04 @ 18:09:25
Postat av: bildsara

<3

Svar: <3
Sara

2014-06-04 @ 20:11:45
Postat av: anna

<3

Svar: <3
Sara

2014-06-16 @ 10:28:06

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback