Saras liv

Jag känner mig som världens sämsta barnbarn. Även världens sämsta vän. Och världens sämsta syster.
Jag känner mig helt splittrad. Har så sjukt mycket att göra och allt går bara åt skogen. Allt jag rör vid förstörs typ. Och jag sårar människor som betyder mycket för mig efter vägen.
Förlåt.
Jag menar det verkligen. Det är inte meningen. Men jag vet bara inte hur jag ska bära mig åt. Bära mig åt för att räcka till och bära mig åt för att få tiden att räcka till. Det handlar inte bara om att jag har sjukt mycket att göra, det är så mycket mer. Och hur jag ska göra för att lösa mitt eget problem..

Jag fungerar uppenbarligen inte särskilt bra under stress och press. Och speciellt då jag inte vet vad jag ska göra åt d-e-t. Det ligger ju liksom och trycker inuti mig. Det har gjort det säkert två månader nu. :/ Jag har i alla fall börjat inse för mig själv vad som är problemet...Hoppas bara det inte går för långt.

Ofta funderar jag på hur det hade varit om mormor hade levt. Så mycket som hade kunnat vara så annorlunda. Men det vet jag såklart inte nu, utan nu är det som det är. Men få människor kan förstå hur himla mycket hon betydde och betyder för mig. Och hur mycket jag ångrar att jag inte tog vara på vissa stunder ännu mer. Fast det har gått så lång tid, så tänker jag på henne ofta. Har tänkt extra mycket på henne nu de senaste dagarna. Idag började jag faktiskt att gråta då jag var ute och gick och kom att tänka på henne, på allt som jag skulle göra idag ifall hon levde.. Det där var en liten utstickare som egentligen inte hör till ämnet på detta blogginlägg. Jag vill bara säga att ni ska ta vara på de stunder ni har med era nära och kära. Man vet aldrig när livet tar slut...

Förlåt mina vänner. Jag älskar er. <3