Saras liv

Den här bilden ska jag förstora på Izzy. Det sega är att jag just skickat in ett lass med bilder (mest förstoringar), och jag tror att denna bild blev den minsta storleken och aningens för mörk. Var tvungen ljusa upp den lite... Ajja. Söt är hon iaf!

Har funderat ännu mer sedan igår. Var tvungen skriva ner i min lilla bok lite tankar jag har. Det känns alltid skönt att få det nedskrivet. Då känns det som att man kan lämna det bakom sig på ett annat sätt. Men vissa tankar skrev jag ned för att jag vill minnas hur det kändes just nu. Har kommit lite speciella och bra tankar angående bebis som jag ville skriva ner. Och hur det redan har förändras en massa. Både bra grejer och mindre bra. (Absolut inget dåligt som har med bebis att göra utan andra grejer) ;P

Hela livet förändras faktiskt nu. Eller håller på att förändras, och har. Mitt synsätt har på många sätt förändras också. Jag hoppas ni gillar den förändringen. Jag gillar den. Den är mer positiv, och med en inställning som att inget problem är för stort för att lösas. Små irritationsmoment orkar jag inte tänka på, det spelar ingen roll. Livet är så mycket mer än att oroa sig över småsaker. Så länge jag själv vet var jag står så klarar jag mig. Det är också en förändring. Jag litar så mycket mer på min egen känsla och vad som känns rätt för just mig. Jag utgår från mitt eget hjärta och handlar efter det. Och styrker mig i det. Ibland finns det tillfällen i livet då allt inte går som man tänkt sig, och det kan komma människor i vägen som på något sätt hindrar oss. Men så länge jag vet själv var jag står och att jag gör rätt så spelar det ingen roll. Då litar jag på min inre känsla. Vissa av er kanske har märkt av denna förändring, andra kanske inte. (Jag vet ju av kommentaren på förra inlägget att det finns de som märkt skillnad) Och förmodligen så har ni som känner mig väl märkt av detta. Och jag hoppas innerligt att det bara är positivt & att jag fortfarande är samma gamla vän för er. <3 (Om möjligt bättre förstås, jag hoppas bara att det inte är sämre) ;)

Men det är väl så att man mognas under en graviditet (och så även jag antar jag) och man får andra synsätt och reflekterar och prioriterar annorlunda. Saker som var viktiga förr kanske inte blir lika vikta nu. Sedan kan ju saker vara viktiga nu men inte sedan då barnet har kommit till världen...

Finaste Izzy! <3

Jag har funderat en del på en grej... Jag har även pratat med några kompisar om detta fenomen... Det handlar om, vad ska man säga... Offentlig bekräftelse och hur man skriver på offentliga sidor. Bara för att jag inte skriver om vissa saker så här i en blogg t.ex (eller på facebook eller vad som helst). Så betyder ju inte det att jag inte gör vissa saker. Jag väljer ju vad jag skriver om. Vissa verkar tro att bara för att det inte skrivs ned, så är det så att jag inte gör det. Och så är det ju inte. T.ex. så skriver eller "skryter" jag inte om motion. Och det har jag valt att inte göra pga av att det kan trigga andra. Jag har ju själv haft problem med sådant förut så därför har jag medvetet valt att inte skriva om det. Men det betyder ju inte att jag aldrig rör på mig. Det gör jag med måtta och under normala förhållande. Absolut inte överdrivet mycket. Utan normalt. Jag behöver inte den "bekräftelsen" som vissa verkar vilja ha genom att skriva om det så alla ska se hur hurtiga dem är. ;)

Och bara för att jag inte skriver titt som tätt på facebook varje gång jag gör något roligt (eller här på bloggen), så betyder ju inte det att jag har tråkigt. ;) Andra verkar kunna tro eller tycka att allt ska skrytas om som går att skryta om. Men så är inte jag. Likadant med graviditeten. Jag skriver inte om allt, för allt är inte relavant ens för andra att veta eller läsa om. Utan jag skriver ned sådant som jag själv vill ha kvar. (Vissa saker skriver jag för hand i en bok som jag inte vill ska finnas så här offentligt). Hur kul är det för er att läsa om vad jag äter, om jag äter tillräckligt mycket grönt eller nyttigt. Eller om jag äter fettig eller inte fettig mat. Inte så intressant va? Så det skriver jag inte om heller. :P Sedan är det ju förstås roligare (tycker jag) att skriva om saker jag gjort som varit kul, om jag rest eller haft en jätterolig kväll med vännerna. Sitter jag å surar å är tråkig, så är det inte så kul att skriva om det heller. :P Jag vill ju ha kvar och dela med mig av speciella händelser. Ibland kan det även vara tråkiga. Men oftast roliga tror jag! :) Sedan gillar jag själv inte när jag läser andra bloggar när det kan tolkas som pikar till vem som helst. Jag har lätt för att ta åt mig och tänker att det kan även andra ha när ni läser min blogg. Så jag skriver absolut inte om sådant. Och om det någon gång uppfattas som det (så kan ni ju hojta till för det är inte min mening). Istället för att pika kan jag säga personligen till den personen om det är något jag inte uppskattade eller gillade. Det behöver inte alla andra läsa om i bloggen som är en intern grej liksom. Det tycker jag är så onödigt, så det skriver jag inte om heller. Vågar man inte prata om det så är det inte tillräckligt viktigt tänker jag. Då är det bara att rycka på axlarna och säga jaha.

Ajja, jag tror ni fattar vinken. Om jag inte skriver här på en vecka så betyder ju inte det att jag ligger pall i soffan. :P Det är väl min vink. ;) Hoppas det uppfattas på rätt sätt!

---

Nu känner jag mig lite konstig faktiskt. Svårt att beskriva. Men känns lite konstigt och jobbigt att andas på något sätt. Så jag tror jag ska lägga mig i soffan å se på svtplay mästarnas mästare finalen. Fast segt då jag råkade se på Aftonbladet vem som vann. ;) Men det är ju kul ändå att se! Sedan ska jag baka en kaka då jag ska till backenlokalen imorgon och bjuda på fika för att jag "slutat". Sedan får jag se vad dagen har att erbjuda mer än regn. ;) Ska göra en ny kycklingrätt till lunch eller middag iaf! Eller ny och ny är den väl inte, vi har ätit det hos svärmor förut. ;) Sedan finns det ju alltid grejer att fixa i huset. Rensa lite eller så borde jag göra! Men det är b o r d e. Det är ju så tråkigt!

Ajja, nu blir det att ta tag i denna dag också! Inte skriva mer svammel som ni ändå inte vill läsa. :P Njut av dagen allihopa! Den kommer inte igen!

Haha, jag och Anna ska spela betapet strax och så ser jag att jag har ett mail där inne (har inte varit inne på spelsidan på datorn på länge), från en snubbe som skriver "hej snygging vill du ha smisk" ööööh. På BETAPET.

Sedan en annan sak jag tänkt på. Var nyss på coop och hämtade ett paket. De vill ju alltid ha körkortet och så ger jag det till henne i handen. Varför lägger hon ner det på "vågen" och inte tillbaka i min hand? Jag höll ju typ fram handen? Så har det varit på många ställen! Lite halvstörande sådär. :P

Sedan efterlyser jag tips från er också. Jag ska till frissan på onsdag. TIPS mottages gärna! Vet inte alls hur jag vill ha det. Om jag vill klippa mycket eller lite, så ge gärna alla tips ni kan komma på. :) Det måste dock vara längre än till axlarna tänkte jag....

Älskade Izzy för prick ett år sedan... Tiden går snabbt!

Jag tycker oktober är en mys månad. September månad har känts väldigt lång faktiskt, så jag är glad över att det är oktober. Det är ganska mörkt på kvällarna = tända ljus, hur mysigt som helst! Knastrar av löven under fötterna när man går ute... Sedan har jag denna månad en hel del att se framemot. Jag längtar till den 15:e, inte för att jag fyller år, utan för att två av mina fina vänner som flyttat till Umeå kommer mest troligt och hälsar på mig då. :) Sedan tänkte vi försöka planera in en helg till Umeå hos dem också denna månad. Med andra ord hoppas jag på en del saker att se fram emot. :)

Just denna kväll är jag helt slut. Var länge sedan jag var så här slut. Det har varit en helvetes helg på jobbet. Inte så stressigt från början men vi har en VT som har tjorvat massor och det har till och med varit poliser inblandat! Och så larm på det! Så imorgon hoppas/tänker jag vara ledig. Jag måste få återhämta mig! Hoppas jag klarar av att säga nej utan att få ångest sedan och inte kunna somna om bara... Om nu någon skulle vara intresserad av att veta det...

Har tänkt på en grej... Det här med när man ger någon "beröm" för när den har nya kläder, ny frisyr osv. Jag säger det alltid om jag ser det. Det är inget jag egentligen tänker på då, det sker automatiskt för mig. Jag säger till när jag ser någon har nåt snyggt/bekvämt på sig, ny frisyr eller hårfärg. Men varför gör inte alla det tillbaka? Visst, ibland ser man inte om man bara klippt av sig håret lite... Då är det förståeligt. Och så har det ofta varit för mig. Fine so far liksom. Men nu har jag färgat håret mörkt, en på backen jobbet märkte det (och sa det till mig), och Anna har också sett det och sagt det ;) . Men INGEN annan, (förutom en tant som faktiskt märkte det var något annorlunda med mig) :P Varför är det så? Då började jag fundera på alla de som jag brukar "berömma" när de har fina kläder och nya frisyrer på jobbet... Då började jag tänka om jag någon gång har hört dem ge mig en komplimang? Jo, vissa gör det, och ganska ofta (samma personer), men vissa säger aldrig något. Varför är det så? Bara en fundering jag har... Det är ju antagligen inte för att vara elak. Men vissa gör det bara inte. Tänk så annorlunda vi kan vara... Hur olika vi agerar. Sedan kan det ju också vara att om en på jobbet säger det ljudligt så andra hör, då kanske de andra också yttrar sig... Varför är det? Många frågor här... Det är bara något jag tänkt på som sagt. Och jag vet ju att alla är olika, men det här har jag tänkt på många gånger. Så här var det i skolan också...

Åh, för en sekund tänkte jag att Henke var hemma. Jag är såå sugen på att bara mysa, eller att göra något tillsammans. Vi har haft så fullt upp den senaste tiden att jag hoppas att kommande helg bara blir lugn. Jag längtar till och med efter att spela det nya spelet tillsammans (dataspel), fast det säkert inte är min typ av spel, men det kan ju faktiskt vara kul! Kan inte säga nej utan att testa det liksom. Fick ett samtal nyss från killen i fråga... ! Om du ringer på en halvtimma och det låter "tut, tut", så har jag antagligen fått en stor sten i mig och då är vi båda två döda". "Sluta! Du får inte säga sådär!" De ska tydligen spränga där i Aitik (och det är sviiiinstort där) och de har fått slut batteri i deras bil så de sitter där i mörkret och väntar på att någon ska komma och hjälpa dem, och 19.00 ska de spränga! När han ringde mig så hade de väntat i en halvtimma, ingen kom, de ringde igen efter hjälp och då hade det gått fem minuter. Fast han sa ju också att sprängningen avbryts om inte alla har stämplat ut, och de har ju inte dem gjort. Men ändå, skrämma upp mig sådär! ;) -osch, sms:ade och frågade hur det gick nu, och de ska spränga ändå, för de är utanför säkerhetsområdet... läskigt! Men det ska tydligen vara coolt, det lyser upp hela himlen säger han!

Jag har det senaste dygnet funderat ganska mycket på vänner, sådana som betyder massor, sådana som betyder ALLT, sådana som betyder mycket, och sådana som man inte bryr sig lika mycket om man glider isär. Ungefär, låter kallt, men jag menar det inte så, men det blir ju så med vissa. Inte för att jag inte har brytt mig om dessa, men till slut känns det inte lika mycket. Vad som fick igång dessa tankebanor igår var att jag fick veta att min fina vän Erika och hennes andra hälft Tommy kanske ska flytta söderut till våren om hon får jobb där... Det känns lite läskigt, en efter en försvinner längre och längre ifrån mig. Carro är i Örebro, Karin i Dublin (och var kan hon tänkas flytta sen när hon kommer hem till Sverige igen)? och så nu Erika då kanske. ;) Suck... De är ju lika fina vänner ändå (förstås) men jag saknar att inte kunna umgås normalt, när man vill, när man behöver det, när man känner för det... Saknar ju de stunderna med Carro nog mycket som det är, och nu kanske det blir så med så många. Seriöst, alltså, jag tycker det är jättejobbigt, sitter här medan det tåras i ögonen. Dock måste jag ju säga att jag FÖRSTÅR dem, och jag förstår Erika att hon vill flytta om det finns bättre jobbförhållanden söderut. Men jag måste få tänka lite själviskt också, för min del, blir det tomt. De är ändå de vännerna som jag har haft längst. Inte för att de försvinner, men ändå. Jag har ju lärt känna en del kompisar här i Piteå också, några som jag kommit betydligt närmare än andra. Jag vill inte sitta här och "skvallra" så om någon av ni nämda tycker det så är det inte så :) Jag försöker bara förklara hur mycket ni betyder för mig. (och om ni vill kan jag ta bort detta, säg bara till) Jag förstår även Carro (förstås) att hon flyttat... Och Karin, fast jag vet ju att hon kommer hem från Dublin också (fast vem vet? och vem vet var hon hamnar sedan) ;) Jag känner mig bara inte hel utan alla mina fina vänner...

Snart kommer Jeppe & Anna förbi på saffransbullefika med temys :) Myspys! Tills dess ska jag luta mig tillbaka i vår sköna soffa med alla mjuka kuddarna, tända ljus och skriva klart ett brev som jag tänkte ska postas imorgon. :) (fast nu fick jag sms att de är på väg), den stunden får bli imorgon annars. :) Nu ska jag njuta av att min fina, underbara vän Anna faktiskt är här i Piteå just nu liksom!

Ja, nu börjar ju faktiskt folk sakna uppdateringar här. Sitter här med Izzy i knät i skrivande stund. Hon som förresten smet ut idag utan att vi märkte det. Sedan började vi ju sakna henne och hon stod där på altanen snällt och ville in när vi öppnade. Så vi vågar nog ha henne som utekatt, tror vi. :) Förresten, på tal om uppdatering av bloggen så fick jag en jättefin kommentar av en kollega på jobbet i fredags. Hon hade tänkt gå in på min blogg via länken på facebook, men jag har ju som sagt lösenordsskyddat den. Hon fick förstås lösenordet så hon kan kika in här då och då. :) Men, i alla fall, så sa hon något i stil med att hon tycker jag skriver så bra i min blogg, att jag har ett bra sätt att skriva på. Det värmde jättemycket. <3 Tänk vad mycket små ord kan betyda. Tack, Lena för det. :) Vi borde alla bli bättre på att ge positiva kommentarer till varandra... Jag ska i alla fall bli bättre på det. :)




Oktober är här och jag förberer med mer mys än någonsin. Te, filt och ljus, finns det något bättre än det när det är höst? Jag tror inte det :)

I torsdags var fina Emelie här med hennes andre hälft Martin. Vi bjöd på kycklinggryta och ris och banan i ugn med choklad (som då förstås blir smält) med vaniljglass toppat med lite färska (från frysen) jordgubbar och hallon med rivet choklad över. Det gillades och jag var riktigt nöjd. Det lyckades jag allt med :) Det var så trevligt så, det måste vi absolut göra om! Jag brukar tänka och förundras hur ödet fört mig samman med vissa personer. Helt underbart fantastiskt. Jag tror på ödet! Stenhårt! Jag tror inte på Gud, men jag tror på något, jag tror på ödet! Emelie är en sådan person. Vi träffades på sjukhuset, genom vården och det vi båda varit med om. Vi pratade inte så mycket då. Men sedan kom jag in på hennes blogg av en ren slump och började läsa där och kommentera. Sedan började vi maila med varandra nästan dagligen och på den vägen är det. Sedan är det ju dessutom en av mina gulliga arbetskompisars dotter. Tack fina du för att du blivit min vän. <3 Som sagt, jag tror på ödet! Har träffat både henne, Sassa & Anna genom ödet! Säkert fler som jag inte tänker på. :)

När jag träffade Henrik så hade jag innan det faktiskt gett upp hoppet på att jag någonsin kunde finna kärleken. Jag tänkte att den kan aldrig drabba mig. Men då skred jag in där hos honom och sedan den dagen var jag fast och visst finns kärlek vid första ögonkastet! <3 Jag tror inte man kan bli kär på en gång så, men förälskad, och sedan kan man älska någon. Det är ju lite ödet í det också, att jag träffade min andre hälft, som jag vill dela hela mitt liv med. Men ändå inte. Det var ju tack vare Frida :) Men ödet spelade ju ändå in att jag faktiskt kom till honom och att vi träffades ändå, fast vi båda trodde att ingen av oss var intresserad. :p Jag är så lycklig som har honom i mitt liv! Jag älskar dig älskling! <3 Du är det bästa som hänt mig!

Nu blev det ett rejält sidospår här. haha Skulle ju skriva hur de senaste dagarna varit. Fredag (igår alltså) var vi bordbjudna till Magnus och Maud på tacomiddag och sedan surra och dricka lite öl/cider/vin. Det var jättetrevligt! Både jag och & H hade jättetrevligt. Vi surrade och spelade wii. Jag fick vinna en gång över H i mariokart. :) Jag blev nöjd och nöjde mig så. Att han vann säkert 3 gånger över mig hör väl inte hit. ;) Sedan cyklade vi hem i nattens mörker lite ledda av månens sken. Jättemysigt :) Henke fortsätte på en fest med grabbarna men jag stannade hemma i sängen, jag var såååå trött. Han hade jättetrevligt och det är jag glad över.



Idag har vi skjutsat hem Tommy och Leffert som sov över här och så bytte vi bil i Arnemark. Nu är vi hemma igen och ska nog snart börja måla i gillestugan. Har det andra varvet kvar på en långsida och så två varv kvar i taket. Färgen kommer inte räcka till allt ironiskt nog. Och man måste antagligen beställa hem färgen, och bara gudarna vet väl hur lång tid det tar. Hade önskat det är klart till min födelsedagsfest!

Så det var väl ungefär vad jag hade i tankarna nu. Ha det bra alla läsare!

Jag tänker på hur tacksamma vi alla borde vara över livet. Att inte ta livet för givet, att inte ta någon vän förgiven. Anna & Carro, ni har verkligen bevisat för mig de senaste två dygnen att ni inte tar mig för given. Jag älskar er för det! Det gör bara så jävla ont att ni bor så långt ifrån mig. Ni vet, huset bredvid är fortfarande till salu, slå till nu! ;)

Åter till ämnet, att inte ha något för givet. Lyckan till exempel, frihet, friskhet! Allt! Ta inget för givet mina vänner!
Det är nog många mer än mig som tar saker & ting för givet lite för ofta. Det är först när man varit utan något som man saknar det, som man inser. Att ha varit utan lycka, vet ni hur det känns? Att inte kunna känna lycka? Njut när ni gör det. Ta det inte för givet. Ta absolut inte era vänner för givet. Det gör ont när man förlorar vänskap, det kan vem som helst förstå. När man sakta men säkert glider ifrån varandra och det inte finns något man kan göra åt det. Var där för era vänner, håll kvar dem i både ljusa och mörka stunder, stötta varandra! Riktiga vänner växer inte på träd, så var rädda om dem!

Jag tänkte på en sak efter operationen när jag inte kunde röra mig normalt på tre månader. Och speciellt första tiden efter det. Jag tänkte att ingen kommer förstå betydelsen av sådana där spontana, små saker som kan göra ens dag om man är så begränsad som jag var då. Jag tänkte på alla som jag ställt upp för, betydde det något för dem? Antagligen, jag hoppas det! Och jag tänkte att jag kanske kunde få stöd tillbaka. Jag kunde vara så ledsen för att ingen förstod, ingen kunde stötta mig på det sättet som jag kanske ville. Det var inte många som hälsade på mig och själv kunde jag ju inte ta mig någonstans. Men jag förstod även då att de kan inte förstå förrän de är med om något liknande själv. Det är absolut ingen anklagelse eller något sådant, utan jag försöker bara vara ärlig och kanske öppna upp för någon annan som läser. Jag anklagar ingen för det, förstår man inte så vet man ju inget bättre.

Om man har haft en svår tid, så växer man verkligen som människa. Man lär sig saker och jag vill faktiskt inte vara utan det. Jag kan se (ganska bra) om andra har det svårt, jag kan se saker och vara tacksam för det. För utan den svåra tiden, hade jag ju inte varit där jag är idag. Eller hur? Det är svåra saker, men man får lära sig att se de positiva med tiden. Det var väl ungefär var jag tänker på ikväll. Jag tänker tillbaka och reflekterar över saker och ting...

Så tack till mina vänner som visar att ni finns till helt enkelt. =)

Idag verkar vara en riktig update dag :p Nu vill jag skriva om intryck.

Intryck. Alltså intryck av olika människor och möten sins emellan. Jag var med om massa med olika möten mellan människor i Indien och vissa har verkligen fastnat i mitt minne. Jag tänker på en svensk, som antagligen hade cancer, hon hade inget hår och skyddade sig noga från solen, satt ofta i skuggan, badade inte i poolen osv. Jag tänker även på hennes flickvän. Jag undrar hur hon har det. Vad lider hon av? Är det cancer? Håller hon på att tillfriskna? Vem är hon? Vi sade väl inte mer än hej till varandra, men ändå kommer jag ihåg henne. Vi var på en utflykt tillsammans, det är allt och så hejjade vi på varandra. Jag kommer också ihåg en familj, som vi inte ens tyckte om, eller vi tyckte inte om mamman i familjen. Det går inte att beskriva hur hon var och vad det var som vi störde oss på, men jag kommer ihåg hela den familjen.

Det får mig att undra vad andra får för intryck av mig? Det finns säkert massor med människor som har fått något slags intryck av mig som jag inte ens känner. Vad har ni för intryck av mig?

Hur känns det när man känner sig tillräcklig? Kan man vara tillräcklig för alla?
Jag blir så fundersam...

Åh vilken underbar känsla. Har just gått min första riktiga promenad. Och det valet gjorde solen åt mig. :)


Livet kan vara lite som ett träd fullt av grenar. Det kan vara krokigt, böjda åt alla möjliga olika sorters håll. Men det finns ett slut, grenarna rätar ut sig och öppnas och pekar upp mot den blåa, vackra himlen. :) Inget träd är den andra lik, och så är det väl med oss människor också. Speciellt vårt inre, det kan dölja sig och kroka sig hur det vill. Jag tycker synd om dem som döljer sig där inne hela tiden och aldrig vågar kika ut, på riktigt.

Tänk att kroppen behöver så mycket som man inte tänker på. Som solljuset... Idag tänker jag på alla små saker i livet som gör livet så värdefullt. Bara det att kunna gå en promenad i solen, att få besök av en vän, ett telefonsamtal, ett brev, det finns så mycket fina, fina och små saker i livet. Jag har alltid varit en som försöker se alla de ljusa sakerna i livet, även när det är som mörkast. Det är inte alltid lätt, men det går. Men när det är så mörkt att man inte kan se de där små, fina sakerna som gör livet så värdefullt, vad gör man då? Det är så olika för varje människa. Vissa kan nog inte ens se det, medan vissa andra inte ens bryr sig. Jag har varit med om mycket, och jag vet att det finns så mycket att se. Se med våra ögon, våra sinnen. Ha alla sinnena öppna för varandra. Ta hand om varandra.

Ja, det var vad jag tänker på just nu.

Då tänkte jag på det här med tiden, vänner och framtiden. När vi var små kändes ju sommarlovet som en evighet. Alla vuxna sade: "när ni blir vuxna så går bara tiden fortare och fortare". Det trodde man ju bara inte på! Men visst är det väl så? Nu kan ett år kännas som en vecka typ... Skrämmande. Vi går alltså mot framtiden. Jag undrar hur framtiden kommer bli. Kommer det att bli så som jag tänker mig? Vad kan komma att gå snett? Vilka vänner kommer finnas även i framtiden? Nya vänner? Gamla vänner? Jag har ju tappat några vänner längs vägen. Men också vunnit. Det är så skönt med sådana vänner man vet alltid finns där. Vi behöver inte träffas på länge, eller ens höras. Men när vi väl hörs eller ses, så är ALLT precis som vanligt. Jag har några få sådana och det är jag oerhört glad över. Sedan behöver man ju sådana vänner som man ser oftare (iaf jag), man behöver liksom det där komplementet, att vänner kan komplettera varandra, det är ju suveränt. Vissa kanske man träffar jätteofta i en period, men sedan kanske vi inte träffats på någon månad, men när vi då träffas igen så är allt precis som vanligt. Så det ska vara! Inte behöva känna någon press "oj nu har jag inte ringt" eller sådär. Och att det kan vara från båda hållen. Inte bara en som hör av sig. :)

Jag brukar tänka på första gången jag träffade var och en av mina vänner. Det är ganska roligt, för alla "historier" om hur vi från början träffades är ju olika varandra. Jag måste säga att de två mysigaste "träffarna" måste vara Sassa och Anna. Jag och Sassa hade aldrig träffats, bara snackat på internet. Och så skulle vi åka till Sthlm tillsammans och våra föräldrar ringde varandra för att höra så vi var ordentliga flickor. ;) Det var så mysigt. Annas var mysig och speciell. Vi hade liksom ALDRIG setts förut och så träffades vi på Skansen av alla ställen, (hon satt bredvid Sassa när jag kom dit) och så har vi hållit kontakten sedan dess. Underbart. Det finns ju en liten sådan historia bakom alla. Jag kan ju inte gå igenom alla, det skulle ju ta alltför länge av er tid (och min). Men ja, det är mysigt att tänka på alla historier som ligger bakom. :)

Blev några inlägg ikväll. Ska sova nu. Men jag saknar Henke. Det är läskigt vara hemma själv. Sova själv. Känns så tomt. Han är mitt allt! <3

Igår skulle jag överraska honom, jag tände prick 100 ljus inne i lägenheten. Jag borde ha tagit kort kom jag på nu när jag önskade jag kunde visa er en bild hur det såg ut. Jag tror jag kan vara ganska romantisk :)

Godnatt!

 Jag längtar till Indien!

Klockan är bara halv åtta och jag är redan "sovatrött"... hm...
Jag har suttit i kanske två timmar och pysslat med Mexikobilderna. Gjorde klart alla bilder från Chichén Itzá utflykten... Det blev några sidor kan jag ju meddela :)








Jag & och min bästaste Karin! Vilken underbar resa vi gjorde ihop! Svårslagen!

---

Har funderat så mycket sista tiden... Vad jag egentligen ska skriva här... Jag skriver ju för min skull... Men andra läser ju (och jag vill ju såklart att andra ska läsa). Men vad ger det att skriva om dagarna som är precis som alla andra? Vart jag varit, vad jag gjort osv. De är ju dagar som i princip glöms bort dagen efter. Nje, jag vet inte riktigt.