Saras liv

Åh, för en sekund tänkte jag att Henke var hemma. Jag är såå sugen på att bara mysa, eller att göra något tillsammans. Vi har haft så fullt upp den senaste tiden att jag hoppas att kommande helg bara blir lugn. Jag längtar till och med efter att spela det nya spelet tillsammans (dataspel), fast det säkert inte är min typ av spel, men det kan ju faktiskt vara kul! Kan inte säga nej utan att testa det liksom. Fick ett samtal nyss från killen i fråga... ! Om du ringer på en halvtimma och det låter "tut, tut", så har jag antagligen fått en stor sten i mig och då är vi båda två döda". "Sluta! Du får inte säga sådär!" De ska tydligen spränga där i Aitik (och det är sviiiinstort där) och de har fått slut batteri i deras bil så de sitter där i mörkret och väntar på att någon ska komma och hjälpa dem, och 19.00 ska de spränga! När han ringde mig så hade de väntat i en halvtimma, ingen kom, de ringde igen efter hjälp och då hade det gått fem minuter. Fast han sa ju också att sprängningen avbryts om inte alla har stämplat ut, och de har ju inte dem gjort. Men ändå, skrämma upp mig sådär! ;) -osch, sms:ade och frågade hur det gick nu, och de ska spränga ändå, för de är utanför säkerhetsområdet... läskigt! Men det ska tydligen vara coolt, det lyser upp hela himlen säger han!

Jag har det senaste dygnet funderat ganska mycket på vänner, sådana som betyder massor, sådana som betyder ALLT, sådana som betyder mycket, och sådana som man inte bryr sig lika mycket om man glider isär. Ungefär, låter kallt, men jag menar det inte så, men det blir ju så med vissa. Inte för att jag inte har brytt mig om dessa, men till slut känns det inte lika mycket. Vad som fick igång dessa tankebanor igår var att jag fick veta att min fina vän Erika och hennes andra hälft Tommy kanske ska flytta söderut till våren om hon får jobb där... Det känns lite läskigt, en efter en försvinner längre och längre ifrån mig. Carro är i Örebro, Karin i Dublin (och var kan hon tänkas flytta sen när hon kommer hem till Sverige igen)? och så nu Erika då kanske. ;) Suck... De är ju lika fina vänner ändå (förstås) men jag saknar att inte kunna umgås normalt, när man vill, när man behöver det, när man känner för det... Saknar ju de stunderna med Carro nog mycket som det är, och nu kanske det blir så med så många. Seriöst, alltså, jag tycker det är jättejobbigt, sitter här medan det tåras i ögonen. Dock måste jag ju säga att jag FÖRSTÅR dem, och jag förstår Erika att hon vill flytta om det finns bättre jobbförhållanden söderut. Men jag måste få tänka lite själviskt också, för min del, blir det tomt. De är ändå de vännerna som jag har haft längst. Inte för att de försvinner, men ändå. Jag har ju lärt känna en del kompisar här i Piteå också, några som jag kommit betydligt närmare än andra. Jag vill inte sitta här och "skvallra" så om någon av ni nämda tycker det så är det inte så :) Jag försöker bara förklara hur mycket ni betyder för mig. (och om ni vill kan jag ta bort detta, säg bara till) Jag förstår även Carro (förstås) att hon flyttat... Och Karin, fast jag vet ju att hon kommer hem från Dublin också (fast vem vet? och vem vet var hon hamnar sedan) ;) Jag känner mig bara inte hel utan alla mina fina vänner...

Snart kommer Jeppe & Anna förbi på saffransbullefika med temys :) Myspys! Tills dess ska jag luta mig tillbaka i vår sköna soffa med alla mjuka kuddarna, tända ljus och skriva klart ett brev som jag tänkte ska postas imorgon. :) (fast nu fick jag sms att de är på väg), den stunden får bli imorgon annars. :) Nu ska jag njuta av att min fina, underbara vän Anna faktiskt är här i Piteå just nu liksom!