Saras liv

Jag tänker på hur tacksamma vi alla borde vara över livet. Att inte ta livet för givet, att inte ta någon vän förgiven. Anna & Carro, ni har verkligen bevisat för mig de senaste två dygnen att ni inte tar mig för given. Jag älskar er för det! Det gör bara så jävla ont att ni bor så långt ifrån mig. Ni vet, huset bredvid är fortfarande till salu, slå till nu! ;)

Åter till ämnet, att inte ha något för givet. Lyckan till exempel, frihet, friskhet! Allt! Ta inget för givet mina vänner!
Det är nog många mer än mig som tar saker & ting för givet lite för ofta. Det är först när man varit utan något som man saknar det, som man inser. Att ha varit utan lycka, vet ni hur det känns? Att inte kunna känna lycka? Njut när ni gör det. Ta det inte för givet. Ta absolut inte era vänner för givet. Det gör ont när man förlorar vänskap, det kan vem som helst förstå. När man sakta men säkert glider ifrån varandra och det inte finns något man kan göra åt det. Var där för era vänner, håll kvar dem i både ljusa och mörka stunder, stötta varandra! Riktiga vänner växer inte på träd, så var rädda om dem!

Jag tänkte på en sak efter operationen när jag inte kunde röra mig normalt på tre månader. Och speciellt första tiden efter det. Jag tänkte att ingen kommer förstå betydelsen av sådana där spontana, små saker som kan göra ens dag om man är så begränsad som jag var då. Jag tänkte på alla som jag ställt upp för, betydde det något för dem? Antagligen, jag hoppas det! Och jag tänkte att jag kanske kunde få stöd tillbaka. Jag kunde vara så ledsen för att ingen förstod, ingen kunde stötta mig på det sättet som jag kanske ville. Det var inte många som hälsade på mig och själv kunde jag ju inte ta mig någonstans. Men jag förstod även då att de kan inte förstå förrän de är med om något liknande själv. Det är absolut ingen anklagelse eller något sådant, utan jag försöker bara vara ärlig och kanske öppna upp för någon annan som läser. Jag anklagar ingen för det, förstår man inte så vet man ju inget bättre.

Om man har haft en svår tid, så växer man verkligen som människa. Man lär sig saker och jag vill faktiskt inte vara utan det. Jag kan se (ganska bra) om andra har det svårt, jag kan se saker och vara tacksam för det. För utan den svåra tiden, hade jag ju inte varit där jag är idag. Eller hur? Det är svåra saker, men man får lära sig att se de positiva med tiden. Det var väl ungefär var jag tänker på ikväll. Jag tänker tillbaka och reflekterar över saker och ting...

Så tack till mina vänner som visar att ni finns till helt enkelt. =)