Saras liv

Vad är det som gör att man har det man har? Vad är det som gör att en får vara frisk och en annan sjuk? Livet är så himla orättvist ibland.

Jag fick ha farmor, farfar och mormor när jag var liten, under störren delen av min uppväxt. Andra hade ingen farmor eller mormor alls. Jag vill att mina barn ska få ha både farmor, farfar, mormor och morfar i livet under en väldigt stor del av deras liv. När jag blev lite äldre dog morbror och sedan blev mormor sjuk och dog och farmor blev svårt sjuk. När ska det sluta? Jag är rädd, på riktigt. Jag vill inte att någon ska dö.

Vissa klagar på jobbet, antingen är det för dåligt betalt, eller så orkar man inte jobba, är less. Vissa skryter om hur mycket pengar de tjänar eller hur lite de tjänar. Men vad gör pengarna? Visst är det bra med pengar, men vad ger det att skylta med det. Man jobbar för att leva, inte lever för jobbet, som det så vackert heter. Men en fördel är ju att man verkligen brinner för det man gör, så det känns som en mening. Så är det för mig iaf.  Men jag klagar inte, för jag vill inget annat än att få jobba med det jag brinner för mest. - Människor, gamla människor. Jag kan göra en gammal människas dag med så små medel. Jag kan göra deras dag minnesvärd. Jag kan hjälpa dem med det dem behöver hjälp med, jag kan prata med dem, jag kan finnas där. Alla är olika, på olika sätt, och det är väl det som är så facinerande. Vissa är jobbiga, vissa är jättesnälla och vissa är helt underbara. Men alla går att handskas med och alla är specialla på sitt sätt. Varje individ är unik. Visst får man vissa favoriter och det känns konstigt den dagen de flyttar eller dör. Men jag vet att jag har gjort n å g o nt i n g . Jag älskar verkligen mitt jobb och jag hoppas jag kommer ha en framtid där. Jag vill inte jobba på boende och jag hoppas verkligen att den dagen jag får fast jobb att jag slipper hamna på boende. Jag älskar min lilla favoritgrupp och min dröm är att få fortsätta jobba där sen. Men jag får ta en dag i taget. Någon gång ska väl något gå som jag vill?



Har gått en promenad på morgonen och så gick jag förbi Malin & Petters hus och då var just Frida, moster och alla barnen på väg att gå till stan så jag följde med och gick med dem en bit, sedan vände jag om och gick en liten omväg hem igen. Hade tänkt fixa en grej med våra vykort vi fått som vi har köpt, men det går inte som jag vill och jag hade inte tålamod att fortsätta, så jag satte mig ner, faktiskt, och såg ett Greys avsnitt. Det är guld värt när jag klarar av att bara sitta ner och se på det och bara ta det lugnt helt enkelt. Man ska ju inte a l l t i d behöva göra något har jag hört. 

Nu ska jag äta något och sedan traska iväg till jobbet för att jobba min sista kväll på ja, jag vet inte hur länge det blir. Det får väl ödet avgöra. Om det nu finns något sådant som kan vara snäll och inte låta det dröja alltför länge.

På återseende då! Puss på er mina vänner!