Saras liv

När jag just börjat längta till nästa vecka då jag funderat och tänkt ut allt jag och älsklingen skulle hinna göra tillsammans så ringer hans chef och säger han blir borta nästa vecka också. Det är ju bra för att han vill kunna få den möjligheten och att han tjänar mer pengar, men det blev tungt för mig med det beskedet även om jag är glad för hans skull. Han tyckte också det var tråkigt då vi verkligen inte fått se varandra mycket den senaste tiden. Menmen. Inget ont som inte för något gott med sig... Vi får verkligen känna hur mycket vi saknar varandra, och att sakna och längta, det är fint!<3

Annars är jag känsligare än någonsin. Igår började jag störtgråta för att älsklingen sa i mobilen till mig att jag iaf har Izzy att gossa med... Och så började jag stortjuta och han bara "vad är det". Och jag svarade mellan gråtanfallen att Izzy inte ville vara med mig. haha Nu efteråt kan jag skratta åt det (det gjorde ju älsklingen med) men jag började bara gråta ännu mer just då. haha Så ja, jag känner hormonerna iaf! ;) Jag känner dem från och till hela tiden. Jag blir så himla mkt lättare påverkad av alla olika möjliga saker.

Den här veckan har från det ena till det andra varit världens längsta. Oj så tuff den varit trötthetsmässigt för mig. Ikväll släppte huvudvärken. Alltid något! :) Så hoppas jag blir ledig hela helgen så jag får sova ut. Jobbar till fem imorgon och sedan kör jag direkt till byn för att möta upp Emma för en middag ute och sedan blir det tjejkväll hemma hos henne med Stina och Sara. :) Får se om jag orkar köra hem efteråt eller om jag slaggar hos mamma & pappa. Är ju dock alltid skönast att vakna upp hemma... Så får se!

Nu ska jag gå och lägga mig!

hejs!