Saras liv

Dag 1 -Om mig

(när ni läser detta så är jag och jobbar kväll)

Ja, jag är en relativt vanlig tjej på 23 år. Uppväxt ungefär som "bullerbybarnen", bara lite mindre djur (bara katter i vårt hus, med med grannar som hade både häst, kossor, får hundar och getter! Men inte lika gammelmodigt som i Bullerbyn. Jag växte upp i en liten by, Nystrand, utanför den lilla byn Älvsbyn. Jag hade allt i denna by, utom möjligtvis en liten kiosk och den perfekta badstranden. haha Jag hade mina grannar som bästa vänner, de var alla i samma ålder som mig, plus minus något år. Vi var nästan jämt med varandra. Jag gick skola i en annan liten by, Övre tväråselet, till jag gick ut sexan och började "storbyslivet" om det finns något som kan kallas det. En ny klass, jag gick från min lilla klass på sex personer till, hur många var vi? 27 kanske? Har inget minne av hur många vi var, men stor omställning för mig! Jag trivdes till en början inte alls i klassen eftersom majoriten av den klassen gått tillsammans förut och var till en början ganska kalla mot oss "utomstående". Men efter någon månad så smällte dem och jag fick många nya vänner som jag har än idag! Idag har jag tyvärr inte så bra kontakt med alla Nystrandsbarná! Men med kompisarna från min nya klass desto fler. Högstadiet var till och från ganska jobbigt för mig med mycket prestationsångest i skolan och min kära mormor blev sjuk i cancer. När jag gick i nian så hade vi ett gemensamt teaterprojekt med alla niorna där jag lärde känna min fina vän Karin! (Som inte gick i min klass på högstadiet alltså). På teaterprojektet kom jag på att jag gillade det där med teater, vilket förvånade många eftersom jag utåt sett var ganska blyg och ingen såg väl mig som en teaterapa direkt. Så därför valde jag gymnasieinriktiningen Samhälls med inriktning media/kultur. Vilket betyder att vi gjorde mycket film och ännu mer teater. Under gymnasiet lärde jag känna ytterligare några fina vänner som jag håller kär än idag! Under första året på gymnasiet så dog min mormor och det tog hårt på mig. Jag hade fortfarande kvar ganska hård prestationsångest (vilket jag lever än idag med, detta gör att jag aldrig övervägt att ens plugga vidare, jag tycker inte det är värt att må så dåligt som jag gjorde under den tiden) så gymnasietiden var lite upp och ner för mig. Jag älskade skolan, teatern, mina vänner och skoltiden, men hatade mig själv desto mer. Jag dög aldrig för mig själv. Detta kan ha utvecklats till nånting annat som jag inte skriver här. Men ni som känner mig väl vet ju vad jag menar redan.

Jag tror att den här tiden har format mig lite till den jag är idag. På gymnasiet så valde jag och en annan tjej i klassen för att åka till Thailand och hjälpa 2 skolor som förstörts av tsunamin (och många av elever och lärare dog), som projektarbete. Och under detta projekt hände något med mig. Den här viljan att hjälpa andra. Och det är ju det jag gör idag genom mitt jobb, just att hjälpa andra. Jag jobbar inom äldreomsorgen -hemtjänsten och trivs som fisken i vattnet. Jag älskar att få hjälpa de gamla. Jag tror också att detta har att göra med mormors död och farmors sjukdom. (Alzheimers), det väckte också lusten att vilja göra mer för gamla människor. Jag känner mig så hjälplös för dem, men genom mitt jobb känns det på något sätt som att jag kompenserar för det... Jag vet att det låter konstigt, jag kan ju inte kompensera för det, men det var det bästa ord jag kunde hitta på nu. Med risk för att göra det här inlägget för långt (hade tänkt göra det kort) så måste jag försöka runda av snart.

Sommaren 2006 är en sommar jag aldrig glömmer, den roligaste ever typ! Alla mina vänner vet vad jag menar för alla håller nog med! Men, hösten 2007 är den som förändrade mitt liv till det bästa som någonsin kunde hända. Jag träffade min andre hälft, Henrik! <3 Utan honom hade jag inte alls varit där jag är idag. I veckan, på onsdag för att vara exakt, firar vi vår tre års dag tillsammans.

Iaf, jag jobbar i hemtjänsten, trivs superbra och har världens bästa arbetskamrater, där inräknas också min kära kusin Frida. Kan ju inte bli bättre. Jag gruvar mig dock för när jag lasar in och får fast jobb, för då kanske jag inte får vara i den grupp där jag trivs som bäst. Dessutom hade jag lasat in nu till nyår om jag aldrig varit sjukskriven, bland annat för operationen av knät. Och då hade jag kanske, kanske fått där jag är nu, för det är en som går i pension nu till jul... Vilket känns surt, men det är bara att bita i det sura äpplet, det finns ingenting jag kan ångra nu, för jag var ju tvungen att vara sjukskriven i princip. För att överleva liksom.

4 sept 2009 förlovade vi oss. <3 Han är kärleken i mitt liv, han är han med stort H, han är den jag vill dela mitt liv med, den jag vill skaffa barn tillsammans med, den jag vill åldras ihop med. I April 2010 fick vi flytta in i huset som vi köpt tillsammans där vi renoverar och gör om lite allt eftersom. I Mars och lite in i April gjorde vi vårt livs bästa resa, hittils, tillsammans, 3 veckor i Indien. Det var så underbart så det går inte att beskriva med ord. När jag skriver det måste jag ju också nämna Mexiko resan jag och Karin gjorde tillsammans 2008. GRYMT säger jag bara!

Hur jag är som person? Det kanske ni som läser kan svara på? Men jag älskar att resa, jag älskar Henrik, mina vänner, familj & släkt, jag gillar att åka slalom, det är det jag lever för under den långa, mörka vintern. Jag gillar att motionera rätt. Jag gillar att pyssla, och jag gillar att ta hand om andra, och att hjälpa andra. 
 
Här är jag alltså nu då, i november 2010 och jag mår bra. Jag har världens bästa pojkvän, världens bästa vänner, världens bästa familj och världens bästa släkt! (här måste ju gullefarfar nämnas speciellt också) Så är det bara. Så i slutändan kan väl ingen skatta sig lyckligare än jag?