Saras liv

Åh, hittade en bild från i somars. Ge mig sommar... Eller iaf vår. Eller iaf Indienresan!

Otur för er, kanske, att inlägget kom tillbaka. höhö

Igår kväll sa jag till Henke "Tänk om jag kan gå imorgon, då missar du mina första steg". På natten drömde jag att så var fallet, att jag vaknade upp här, här i härnösand, och jag kunde gå! Men vilken besvikelse det var att vakna.
Henke säger att han kommer ihåg att läkaren sa jag skulle kunna stödja på det efter fem dagar. Men det kan jag ju inte! Och det har gått 10 dagar nu. Skulle egentligen in på sårkontroll och ta bort stumparna av stygnen imorgon, men eftersom jag inte är hemma då fick jag en tid på måndag... Idag har jag försökt stödja på det med hjälp av kryckorna... Går sådär. Men tacka vettja att jag inte har lika ont längre!

Men jag vill kunna gå! Göra saker. Jag ser saker som jag annars inte skulle brinna för att göra. Men nu... Bara det att KUNNA städa. Kunna gå en promenad. Kunna fixa middag utan problem...

Jag & Henke har bestämt att vi ska gå på en dejt igen! Varför ska man sluta med det bara för att man är tillsammans? Även i det gör knät hinder. Vad ska man hitta på? Först tänkte vi bowling, men det går ju inte... Vi ska iaf äta middag ute på stan. Sedan får vi se. Hoppas knät hinner bli lite bättre tills dess...

Nästa helg är det även dags för Jokkmokksmarknaden. Den årliga händelsen. Vilket innebär, stugan fre-sön, och åka med rälsbussen efter inlandsbanan till själva marknaden. Så långt går ju allt väl. Men om jag ska hoppa runt på kryckor så kommer jag ju aldrig orka... Spark? Knappast, då är det väl sandat. Pulka=pinsamt, rullstol lär bli för jobbigt när det blir moddigt i snön... Nåja, vi får väl se hur det går. Som plåster på såren borde jag få aaaaaallt jag bara vill ha av mammi och pappi... :P Men det lär ju inte heller hända...

Nu kommer Henke på ungefär 40 minuter. LÄNGTAR! Sedan när Jan kommer hem efter 18 någon gång så ska han visst bjuda ut oss på middag, ryktas det om. (Det skulle vi egentligen inte  veta) :P Spännande :) Ni anar i

Fastän jag gör samma sak varje dag nu när jag inte kan röra mig så är det ändå en lättnad att ha åkt bort. En liten mini-semester känns det som. Jag kan ju lika gärna sitta här och göra ingenting, som hemma.

Karin har uppdaterat sin blogg från Thailand, det var dagens händelse. Oj, vad jag vill tillbaka dit när jag läser hur de har det och var de är. Underbara PhiPhi! :) Men någon gång ska jag & Henke dit igen :) Henke har ju aldrig varit i Thailand. :) Men vi vill till New York också. :) Tänk om man kunde skita pengar... Eller iaf få jobba till sig lite pengar. Är så less, så less, så nu ska jag sluta beklaga mig lite. Men måste medge att det känns alltid lite bättre efter ha beklagat sig... Så brukar mina söta tanter eller gubbar säga ibland "oj vad jag beklagar mig" och då brukar jag svara "men visst känns det bättre"? och då svarar de alltid att "ja det gör det ju". Och så säger jag "du får beklaga dig hur mycket du vill för mig, för det känns ju så mycket bättre efteråt då" och det gör det ju :)

Men nu ska jag sluta beklaga mig, för er skull :) Men ack så mycket bättre det känns!