Min operation

Tänkte berätta om min "lilla" operation som blev ganska stor. För min egen skull, för jag vill kunna gå tillbaka och läsa om det här. Så om ni inte vill läsa det så kan ni sluta nu. Jag kommer att tycka synd om mig själv, så tål ni inte det sluta nu ;)

Började alltså söndag kväll med förbedelserna. Duschade i ett speciellt medel, håret och kroppen. (Typ sprit). Renbäddade sängen och gick till sängs. Sov ganska bra och lyckades trycka undan alla orostankar. Morgonen efter steg jag upp nio och drack mina glas vatten som var tillåtet. (Fick inte äta något före 24.00 kvällen före). Strax före 11 var jag och H där. Väl där fick vi veta att operationen inte var förrän efter lunch, 13 alltså. Men jag skulle få träffa en narkosläkare innan. (Jag skulle alltså sövas fick jag veta då). Vi fick vänta till ungefär 11.30 (vilket var tur i efterhand för då fick jag mindre tid själv, H var ju med mig ända till dess). Väl där så var det inte så mycket snack, utan jag fick byta om till deras görläckra "klänningar". haha Fick vänta där på en brits till 13 ungefär. Pinkade precis innan ett så jag inte skulle pinka på mig under operationen ;) Och ack, jag glömde njuta av hur enkelt det är att pinka när man inte har ont! (Så tänk på det) Jag rullades till operationssalen där det var en massa hälsande på massa folk. Jag frös jättemycket så de lindade in mig i täcket. Jag låg typ och skakade när de skulle sätta fast nålen dit allt lugnande, dropp och annat skulle. Det var en osäker rackare som började göra det på mig. Han hittade inte rätt, och ont gjorde det. Men en annan kom till hans undsättning så det gick bra. Det enda jag minns innan jag somnade var att hon sa "nu sprutar jag först in lite lugnande så du kan slappna av". Sedan minns jag inget mer! Kanske blev så väck av det lugnande, eller så sa hon inte när jag skulle somna för att inte ora mig. Det vet jag inte :)

När jag vaknade så hörde jag allt som i ett töcken. "Vakna Sara, operationen är klar, det gick bra, men du blir inlagd över natten". Jag somnade om och vaknade sedan på uppvaket. Där frågade jag lite mer, kom ju inte ihåg vad som var sant eller dröm :P Jag fick träffa läkaren som opererade mig (grymt bra läkare, och han förklarade så bra och svarade på allt jag ville veta) Benbiten var för stor så han fick sprätta upp hela knät, diagonalt mitt på knät, typ en dm. När han först gick in och tittade så hittade en rå benyta, då blev han osäker om det var därifrån benbiten kom. Men så såg han en JÄTTESTOR bit. (Genom titthålsoperation så ser de ju allt på en monitor, och där ser ju allt mycket större ut också), så han blev tvungen sprätta upp det då. Då såg han också att jag hade en spricka längs hela brosket på ena sidan, men det höll på att läka. (Men det kan ta flera år, och det är det jag kommer känna sedan när jag kan gå på benet normalt igen), men det kommer bli bra. Men antagligen kommer det lossna fler benbitar. Tyvärr. Han förklarade att jag kommer bli sjukskriven betydligt längre än 2 dagar jag trodde innan. Hela 5 veckor, MINST. Det kommer ta minst 5 veckor innan jag har tillbaka rörligheten något så när. Han berättade att han inte ville göra ett så stort ärr på en ung, vacker flicka, som han sa... ;) Men han hade gjort det väldigt fint, sa han. Sytt på insidan men jag har två stumpar, uppe och nere. Skulle egentligen få ringa dsk för att hon skulle ta bort det om 10 dagar, men efter alla komplikationer (som kommer stå längre ner i denna historia), så bestämde han jag ska få komma till avdelningen jag låg på första dygnet för sårkontroll (ta bort det närmsta "bandaget" och kolla så det ser bra ut) Tycker det är tråkigt att vara sjukskriven så länge när jag just börjat jobba igen.  Men som läkaren sade, så är det inget vi kan skynda på, tyvärr.

Vid detta laget hade Henke & mamma kommit dit. Jag var ganska groggy. Men hade riktigt ont. Läkaren förklarade att jag kommer ha riktigt ont ett tag också, det kommer kännas. Fick morfin direkt i blodet så till slut kände jag ingenting. Jag fick komma upp och pinka och ack vilket projekt det var. Sedan fick jag en macka och blev skjutsad ner till avdelningen med en jätteskön, stor, sned kudde under knät. Hade is runt knät också. Mycket bra uppfinning, fick ta hem det :) Nere på avdelningen hittade jag mig direkt en favoritsjuksköterska. Hon var så snäll, den enda som pratade ordentligt med mig. Inte sådana där "måsten" utan sånt som var spontant, just då. Hon blev avis för att jag hade halva boken kvar av "tusen strålande solar". Hon tyckte den var så bra, och det tycker ju jag också.



Mamma & Henke åkte hem vid sjutiden tror jag. Jag var ganska trött, så jag ville vara själv. Låg mest och läste. Vid sju-åtta tiden fick jag sista antibiotikan som skulle droppas in. Gjorde så jävla ont i armen så jag grät. Smärtan strålade längs hela armen. Vågade inte ringa efter hjälp för det kändes så onödigt och mesigt. En ur personalen kom med medicin jag skulle ta och jag sa det gjorde ont. Men hon sa att det snart var slut så jag skulle bli av med den. Jag låg och plågades en halvtimma. Sedan tryckte jag på knappen, det var outhärdligt. Då förstod hon hur ont det gjorde, när hon såg mig i ansiktet. Så hon skyndade på det. Sedan blev jag av med den. det var så skönt! 




Min plåga! ajaj

Till natten fick jag ont i knät igen. Fick morfintablett och lite andra värkisar så till slut somnade jag. Vaknade vid tvåtiden och hade svinont igen så då fick jag plinga efter hjälp. Jag förstår gamlingarna på jobbet som "inte vill vara ivägen". Det tog värkligen emot att kalla efter hjälp. Jag kände mig ivägen och som att de tycker jag är jobbig som plingar för mycket typ. Speciellt en sköterska, hon var så sur. Hon var jag antagligen riktigt jobbig för. Men som tur var så fick hon aldrig ge medicin eller något annat, så alltid då jag behövde hjälp var hon tvungen fråga den andra, hon jag tyckte om :)

Vaknade på morgonen av att jag skulle få mer medicin. Sedan somnade jag om. Vaknade till frukost. Och sedan kom läkaren på ronden. Det såg bra ut, jag skulle bara få träffa en sjukgymnast så skulle jag få fara hem. Sagt och gjort, men när jag precis hade ringt dit mamma för skjuts hem, så fick jag mega, mega, mega ont. Så de ville ju inte släppa hem mig förrän det hade lättat. Fick först ½ morfintablett... Inget hände. Låg bara och slet mig i håret och grät av smärta. Sedan fick jag en ½ till, och ingenting hände. Så efter en timma till fick jag en hel och då hjälpte det så då fick jag fara hem. Vi hämtade ut medicinen och begav oss till mitt hem ljuva hem.

Det gick bra till en början. Men vid 16 började jag kräkas. Jag kräktes, kräktes och kräktes. (Ni som känner mig vet hur mkt jag hatar det) Fick inte behålla något. Varken vatten, nyponsoppa eller medicinen. Så jag fick ju svinont. Vid elva somnade jag till slut. Sov inte mycket den natten. När jag vaknade så tog jag medicinen (kl 6), och så spydde jag. Sedan mådde jag så jävla illa men kunde inte spy (fanns ju inget mer att spy upp), det gjorde bara ondare och ondare. Jag ringde Nicklas som var snäll och kom för att hålla mig sällskap. Är inte kul att vara själv och må så dåligt. Till slut gick det inte längre så han ringde till ortopedmottagningen men de kunde inte ringa upp förrän 13.15, vilket var en evighet. Så han fick ringa 112 och rådfråga med dem. De tyckte vi skulle åka till akuten, inget snack om saken. Ont skulle jag ju ha sådär direkt efter en operation, men jag ska ju inte ligga och plågas och inte kunna behålla smärtlindringen. Så det gjorde vi. Och det var en plåga det också. Fick vänta först en evighet precis vid entren till akuten. Sedan inne på ett rum. Jag satt och grät och slet mig i håret och stampade med det friska benet i golvet, allt av smärkta (plus illamåendet). Hatar att må illa! Sköterskan som var där då var så himla otrevlig. Svarade inte på det vi frågade. Gick ut mitt i allt utan att säga varför eller ursäkta sig. Men till slut kom en ssk som gav mig smärtlindring direkt genom armen, fick även mot illamåendet och en extra spruta direkt i muskeln i låret, för att den skulle räcka längre. När hon ändå var i farten tog hon feber och blodprov också. Hade 38 i feber och det är ju ganska högt för att vara jag. Operationsfeber kallas det, mycket vanligt de första tre dagarna. Sedan blev det en evig väntan. Jag blev lite halvgroggy och det var skönt eftersom jag var helt tom i magen och led av sömnbrist. Nicklas somnade i stolen bredvid mig :) och jag tror jag somnade fast det kändes som jag var vaken. Minns att jag tänkte att jag tänkte så konstiga tankar. 

Flera timmar senare kom det in en läkare (inte han som opererade mig) och förklarade att de väntade på ett provsvar. Men de vita blodkropparna tydde på att jag hade en infektion, förklarade han. Sedan gick det 1½ timme och ingenting hände så jag rinde på klockan. Frågade om det hände något. Då fick jag svaret att Tomas, han som opererade mig skulle komma och titta efter 15. Så då var det bara att vänta igen, och Nicklas snabbade sig hem för att få något i magen. Precis när han kom tillbaka 15.15, så kom det in en sköterska som sa vi skulle byta rum. Så de rullade in mig i gipsrummet. haha. Halvfyra kom Tomas. Allt såg ut som det ska. Febern var ju som sagt vanligt, och det var ingen infektion på gång, bara det vanliga som man får efter operationer. Men han sa att jag kommer ha mycket ont de närmaste två veckorna typ. Jag fick annan medicin mot smärtan, istället för morfinet, som jag mådde så dåligt av. Den nya funkar bra och även det mot illamåendet. Dock hade han glömt skriva ut medicinen så igårkväll mådde jag så illa, direkt när jag kom hem. Henke fick ringa och krångla, till slut ringde de hem till Tomas så jag fick medicinen utskriven genom en annan läkare. Dock trodde Henke det bara var en mot smärtan, skulle få två, för den braiga medicinen är bara 10 st, räcker 7-8 timmar. Men Henke sa "det var bara en" så jag fick bara en. Har kollat på internet och det ser konstigt ut angående den medicinen, men jag och mamma (som kom idag och stannar till imorgon) ska försöka in och fixa den imorgon. Tur jag har mamma :) Jag vill inte vara ensammen.

Idag är det torsdag, 3 dagar sedan operationen. Jag har precis lyckats dusha med hjälp av en stol, plast över knät, och lite hjälp av mamma. Det gick väl ganska bra men har ondare nu. Har tappat all matlust och allt sug. Mamma försökte övertala mig att hon skulle köpa godis, men jag är faktiskt inte sugen. Kommer väl tillbaka när jag börjar må lite bättre. Igår ville jag bara dö, så dåligt mådde jag. Gjorde så jävla, jävla ont, och mådde så jävla, jävla illa. Men idag kan jag faktiskt visa ett leende. Henkes mamma, syster och pappa var förbi just och hämtade en bil och lämnade lite mat åt oss. Hon tyckte jag såg mycket piggare ut idag, och det gör jag. Det är stor skillnad på att slippa må illa, få behålla maten och inte ha sådär döont. Det är klart det känns, men det ska det ju göra. Men nu får jag ju iaf behålla medicinen :) Har fått tillbaka hostan jag hade helgen innan operationen. Slapp den precis vid operationen och efter (var ju tur det iaf), men nu är den tillbaka. Tur jag har kvar lite super hostmedicin. Så jag överlever nog.

Är som en gammal tant, jag har så mycket medicin så mamma köpte mig en stor docett. haha Annars ligger jag här i soffan på min vanliga plats nu för tiden. Gör så ont när jag är uppe så jag ligger mest. Telefonen har varit ganska tyst vilket är tråkigt. När jag har mått så dåligt har jag ju inte orkat prata, så då brydde jag mig inte. Men nu ju!
Var förresten lite orolig över Indien resan, men Tomas sa "Till Indien SKA du" :) Surt bara att jag hinner bara jobba typ max 2 veckor så är det dags för Indien. De lär ju hata mig på vikanskaffningen. Måste berätta det snart också, har inte sagt nåt :/

Det var min lilla operationshistoria. Kanske kommer en eller två uppföljningar om tiden efteråt. Är ju ett bra tag bort innan det är bra!

Tack för mig!

Kommentarer
Postat av: Anonym

åh. hjärtat jag får ont bara att läsa om det <3

2010-01-21 @ 15:35:10
Postat av: Caroline

Jag slutar inte alls läsa! Du får tycka synd om dig själv, det hade jag också gjort. Bilderna.. jag är ju lite känslig för allt som har med operation/blod/slangar att göra så jag höll på att svimma.. (haha, klen carro jag vet) Och du.. BRA att du ligger i soffan. Slå på några säsonger av greys/OC då går tiden så mycket fortare. PUSS

Postat av: sandra ekberg

Hoppas du kryar på dig. Kortet som du har som din profilbild är så jag minns dig när du var liten och gick på blåbärshuset(Altuna).

Hälsa din mamma och säg att vi saknar hon på jobbet.

Du ska veta att du har världens bästa mamma.

Hälsningar: Sandra Ekberg

2010-01-21 @ 16:34:03
Postat av: Emelie

Många händelser på "kort" stund! Jag hoppas allt allt läker som det ska och att du mår bättre snart :)

Tack för din uppmuntran! :)

KRAM

2010-01-21 @ 17:05:51
URL: http://umbrellastorm.blogg.se/
Postat av: Din lillebror

Du gör det bäst syrran du är så duktig. Är Lite orolig för dig att du ska ha lika ont som du hade igår det vasr inge roligt. bra att du mår bätre av den nya medecinen Kram / Nicke

2010-01-21 @ 18:19:34
Postat av: Carro

usch vad jobbigt du fick det! Du vet att du kan ringa om du undrar över ngt, tänkte ringa dig imorgon. Har haft utbildning nu i två dagar och har det imorgon också, så det är därför ja ginte ringt! Krya på dig vännen!

2010-01-21 @ 19:41:44
Postat av: Erika G

Hoppas också att det blir bättre med dig! :) Inte roligt att ha ont och behöva böka om mediciner osv…

2010-01-21 @ 23:33:22
URL: http://erajkagr.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback