Saras liv

Jag vet inte riktigt var jag ska börja för att beskriva helgen och Anna har beskrivit så bra på hennes blogg också.  Vi har haft det otroligt mysigt ihop i alla fulla fall :) Min tripp började torsdag vid elva. När jag var på Arlanda upptäckte jag ganska snabbt att min väska inte kom upp på bandet. Fick ringa och tjorva lite men Sas-kvinnan var jättetrevlig som tur var. Hon förklarade att den med all säkerhet mest troligt kommer att återfinna sig samma dag. Hon trodde den skulle komma med nästa flyg från Luleå. Jag hann tänka alla möjliga tankar som att jag skulle vara tvungen vänta på Arlanda, missa bussen till Kristinehamn och inte ha råd att köpa mig en ny. Men hon förklarade att jag fick köpa det nödvändigaste jag behövde under tiden min väska är borta och sedan visa kvitton så får jag tillbaka de pengarna såvida det inte överstiger 7-800 kr. Kl 14 fick jag veta de hade hittat väskan och att den skulle få åka buss till Karlstad och sedan Taxi till Dalgatan ;) Kl 19.30 ca, kom den fram. Jag köpte lite nödvändigheter jag behövde, som linsvätska, schampo, balsam, deo och ett par trosor, ifall den inte skulle komma fram samma kväll så nu återstår det att se om jag verkligen får tillbaka de pengarna. :)



Iaf, jag och Anna har hunnit med väldigt mycket; allt från fikamys i lugnet i skärgården (det var fridfullt), till te-picknick under ett träd med tända ljus i skymningen och musikspelande. (Väldigt mys), till matlagning, till västkust mys med hennes vänner och Uno, till en nära döden upplevelse med två stångandes älgar. - Det var äckligt. Det var så här att vi var på väg hem från västkusten och så ser jag skymten av en älg och säger till Anna (som kör) att det är en älg där så hon stannar. Vi andas ut och begrundar hur stora de verkligen är. Så ser jag EN TILL älg! Oj, så stora de är, tänker vi och överväger tanken att fotografera dem. Sedan börjar de stångas där på sidan av vägen (två hanar) och så frågar Anna vad hon ska göra, jag bara "BACKA" och precis när hon lagt in backen så springer älgarna MOT BILEN, jag trodde fan han skulle stånga rutan. Fatta vad stora och äckliga de är. Anna backade som aldrig förr och sedan utbrast hon "nu då? törs vi köra?" Alla bara "Kööööööör". Och hon gaaaaaaasa som aldrig förr! Det tog ett bra tag innan chocken lade sig. Fy fan säger jag bara! Hoppas jag aldrig behöver vara med om det igen! Tur att Anna är en skicklig förare som hanterade situationen bra. Teamwork som heter duga, vi skötte det bra båda två, men det var nog vi två som blev mest chockade också. FY FAN! 

Annars har blivit en hel del höstmys med höstte och hösthonung, musik, fotografering (anna, och jag modell), ansiktsmaskar och pratstunder till sent på nätterna. Jag skulle kunna sammanfatta helgen som en riktig vänskapshelg på hög nivå. Det gör så ont att vi bor så långt ifrån varandra att vi inte kan träffas så ofta som vi vill. Men minnena av de här dagarna kommer jag att bära med mig länge och glädjas av. <3 Tur det finns internet, och handskrivna brev säger jag bara. :) Visste ni att fast vi bor så långt ifrån varandra så brukar vi ha testunder tillsammans? Det är riktigt mys de! En riktigt fin vän de där! <3